Det var en gång en liten ninja som hette Aiko. Hon var den yngsta i ninjaskolan, och hon var så liten att hennes svarta dräkt hade sytts om två gånger.
En kväll samlade mäster Takeshi alla eleverna i den långa korridoren i skolans gamla trähus.
”Ikväll är det stora provet”, sa han. ”Ni ska gå från den ena änden av korridoren till den andra. Längst bort hänger en liten klocka. Ring i den. Det är allt.”
Eleverna tittade på varandra. Det lät lätt.
”Men”, sa mäster Takeshi, ”det här är ett näktergalsgolv.”
Han tog ett steg fram på de mörka brädorna. Golvet sa: Kvitt-kvitt. Han klev igen. Kvitt-kvitt-kvirr. Det lät precis som en liten fågel.
”Golvet är byggt så att det sjunger när någon går på det”, sa han. ”Förr i tiden hade man sådana golv i slott, så att ingen kunde smyga sig in på natten. Ni ska ta er över utan att väcka fågeln.”
Den första eleven gick. Han gick på tå. Golvet sjöng som en hel skog full av fåglar.
Nästa elev gick längst ut vid väggen. Golvet sjöng.
Den tredje tog sats och försökte hoppa. Hon landade mitt i korridoren. Golvet sjöng så högt att mäster Takeshi fick hålla för öronen.
Sedan var det Aikos tur.
Hon stod länge och tittade på golvet. Hon hade lyssnat medan de andra gick. Och hon hade lagt märke till något. När de klev snabbt sjöng golvet högt och snabbt. När de klev långsamt sjöng det lägre. Och varje bräda sjöng med sin egen lilla ton.
Aiko satte ner foten. Långsamt. Så långsamt att det tog lika lång tid som ett helt andetag.
Kviii, sa golvet. En enda låg, mjuk ton.
Hon satte ner den andra foten. Kvuuu. En lite djupare ton.
Hon gick vidare. Långsamt. Från bräda till bräda. Och hon valde var hon satte fötterna. Låg ton. Hög ton. Låg ton igen. Till slut lät det inte som en skrämd fågel. Det lät som en liten, långsam sång.
Det tog henne lång tid. De andra eleverna höll andan. Mäster Takeshi stod alldeles stilla.
Till slut stod Aiko längst bort i korridoren. Hon lyfte handen och ringde i klockan. Pling.
Det var tyst länge.
”Golvet sjöng”, sa den första eleven. ”Hon klarade det inte.”
Mäster Takeshi strök sig över skägget.
”I fyrtio år har jag hört det här golvet sjunga”, sa han. ”Det har sjungit när elever smög. Det har sjungit när elever sprang. Men det har aldrig sjungit en vaggvisa förut.”
Han tog ner klockan från kroken och gav den till Aiko.
Nu ligger Aiko på sin matta i sovsalen med klockan under kudden. Ute i den långa korridoren ligger golvet mörkt, och fågeln i brädorna sover. Om någon gick där ute i natt skulle den sjunga. Men ingen går där. God natt, du.
