Det var en gång en flicka som hette Luna, och hon var ninja. Hon hade varit ninja hela sommarlovet. Hon hade ett svart pannband och en svart t-shirt, och hon hade övat på att smyga runt i lägenheten hemma så att ingen kunde höra henne.
Nu var hon i Japan. Det riktiga ninjalandet.
Hon var där med sin mamma och sin storebror i två veckor, och i dag var de i en stad som hette Kyoto. Kyoto var fullt av gamla tempel med svängda tak och röda portar, och där fanns stilla trädgårdar med sten och mossa och dammar med stora, prickiga fiskar.
”I dag”, sa mamma vid frukosten, ”ska vi titta på ett tempel med ett golv som sjunger.”
Luna lade ifrån sig sina ätpinnar. ”Golv kan inte sjunga.”
”Det här kan”, sa mamma.
Templet låg uppför en lång, brant trappa av sten. Det var jättestort och byggt av mörkt trä, med ett tak som gick ner över dem som en hatt. Vid ingången tog de av sig skorna. Man går i strumplästen i japanska tempel.
En äldre man i mörkblå jacka stod vid dörren. Han arbetade i templet och talade lite engelska. Han hette Hiro.
”Golvet här inne”, sa han och pekade ner längs en lång, skinande korridor av trä, ”kallar vi näktergalsgolvet. Försök gå.”
Luna gick. Och då hörde hon det.
Kvitt. Kvitt-kvitt. Kvitt.
För varje steg hon tog kvittrade golvet. Det lät som små fåglar. Som om det satt fåglar under golvbrädorna.
”Varför gör det så?” frågade hon.
”Det är byggt så”, sa Hiro. ”Under brädorna finns små krampor av metall. När man kliver gnids de mot spikarna. Då sjunger golvet. Förr i tiden gjorde det att ingen kunde smyga sig in. Inte ens en ninja.”
Luna tittade upp på honom. Hon tittade ner på golvet.
”Jag kan”, sa hon.
Hiro log. ”Försök.”
Hon försökte. Hon gick på tå. Kvitt-kvitt. Hon gick på hälarna. Kvitt. Hon gick väldigt, väldigt långsamt och satte ner foten en pytteliten bit i taget. Kvi-i-i-itt.
Hon försökte allra längst ut vid kanten, vid väggen. Kvitt. Hon försökte gå i strumporna med fötterna helt platta. Kvitt-kvitt-kvitt.
Storebror skrattade. Luna brydde sig inte. Hon försökte igen.
Längre fram var korridoren avspärrad med ett tjockt rep. Bakom det fanns en skylt med japanska tecken.
”Vad finns där inne?” frågade Luna.
”Det är den gamla delen”, sa Hiro. ”Där får ingen gå. Golvet är väldigt gammalt och behöver vila. Men där sjunger det också.”
”Är det förbjudet?”
”Det är förbjudet”, sa Hiro allvarligt. ”Även för ninjor.”
Luna nickade. Hon respekterade det. En ninja bryter inte mot templets regler.
Hon gick tillbaka längs den öppna delen av korridoren. Hon försökte en sista gång, så tyst hon någonsin kunde. Hon höll andan. Hon flyttade foten.
Kvitt.
Hon suckade och satte sig på golvet. Hiro satte sig bredvid henne.
”Vet du vad”, sa han. ”I nästan fyrahundra år har många försökt gå tyst på det här golvet. Ingen har klarat det. Det är inte du som är en dålig ninja. Det är golvet som är ett väldigt bra golv.”
Luna tänkte på det. Sedan log hon.
På kvällen sov de på ett litet hotell med pappersväggar och madrasser på golvet. De kallas futoner. Luna låg vaken länge och lyssnade. Ute i korridoren gick någon förbi. Golvet där ute knarrade inte. Det var ett helt vanligt golv.
Ditt eget golv sjunger inte, du, om du går på tå i natt. Men långt borta, i Kyoto, vilar näktergalsgolvet bakom den långa stentrappan, och fåglarna under brädorna är tysta tills den första besökaren kommer i morgon. God natt.
