Det var en gång en pojke som hette Nikolaj. På dagarna gick han i klass 2b. Men på kvällen, efter tandborstningen, när han hade sin svarta pyjamas på och hade knutit en svart halsduk runt huvudet, var han Ninja-Nikolaj. Den tystaste ninjan i hela huset.
Ikväll hade han ett uppdrag.
Han hade ritat en teckning till pappa. Det var en teckning av pappa på cykel, med en väldigt stor hjälm. Pappa var fortfarande på jobbet och skulle inte komma hem förrän Nikolaj sov. Teckningen skulle ligga på pappas kudde när han kom hem. Det var uppdraget.
Problemet var vägen dit.
För att komma från Nikolajs rum till mammas och pappas sovrum måste man gå förbi lillasyster Agnes dörr. Agnes var ett år och sov väldigt lätt. Om hon vaknade grät hon. Och om hon grät kom mamma. Och då var uppdraget slut.
Ninja-Nikolaj stod i sin dörr och tittade ut i hallen. Taklampan var släckt, men den lilla lampan nere vid trappan var tänd, och den kastade långa skuggor över golvet.
”Skuggor”, viskade Nikolaj. ”Hjälp mig.”
Skuggorna sa ingenting. Men han tittade på dem. Och han såg något.
Hans egen skugga låg framför honom på golvet. Den var lång och smal och hade en halsduk på sig. Och när han lyfte foten lyfte skuggan också foten. Utan ett ljud.
”Hur gör du?” viskade Nikolaj.
Han tittade noggrannare. Skuggan satte inte ner foten med hälen först, som man gör när man går. Den satte ner den långsamt, med tårna först, och resten efteråt. Mjukt.
Nikolaj försökte. Tårna först. Sedan resten. Han tog ett steg. Inget ljud.
Han tog ett till.
Golvbrädorna i hallen var gamla. Några av dem knarrade. Nikolaj visste vilka. Den tredje från hans dörr. Den vid badrummet. Och den precis utanför Agnes dörr, som var den värsta av dem alla.
Han tittade på skuggan igen. Skuggan gick längst ut längs väggen. Inte mitt på golvet.
Nikolaj gick bort till väggen. Där satt brädorna fast, där de var spikade. Tårna först. Sedan resten. Längs väggen, förbi badrummet. Inget knarr.
Sedan kom han fram till Agnes dörr.
Den stod på glänt. Inifrån kunde han höra henne andas, lätt och snabbt. Skuggan gled över dörröppningen, platt och tyst, och Nikolaj gled efter. Tårna först. Han höll andan. Han var förbi.
Sovrummet. Pappas kudde. Han lade teckningen mitt på den, med pappas hjälm uppåt.
Sedan samma väg tillbaka. Längs väggen. Tårna först. Förbi Agnes dörr.
När han låg i sin säng igen kom mamma uppför trappan för att titta till dem. Hon tittade in till Agnes. Sedan tittade hon in till Nikolaj.
”Var det någon ute i hallen?” viskade hon. ”Jag tyckte att jag såg en skugga.”
”Nej”, viskade Nikolaj. ”Det var bara en skugga.”
Mamma log i mörkret och stängde dörren alldeles tyst. Tårna först.
Tårna först, du. Sedan resten. Det är så ninjor och skuggor går. Nu ska du inte gå någonstans. Bara ligga stilla som en skugga på täcket. God natt.
