Det var en gång en ung ninja som hette Haru, och alla kallade honom Stormninjan. Det var inte för att han var vild. Det var för att han var den ende i bergsbyn som aldrig var rädd när det stormade.
Haru bodde i ett gammalt tempel högt uppe på ett berg i Japan, för länge sedan. Han var templets nattvakt. Templet var litet, med ett tak av mörkt tegel som böjde sig uppåt i hörnen, och därinne, i den innersta salen, hängde fem svärd på en vägg.
Svärden var flera hundra år gamla. De hade tillhört fem bröder som en gång hade vaktat byn. Nu använde ingen dem längre. Men de hängde där, och byns folk kom och bugade för dem vid nyår.
Den gamle prästen Hiroshi tog hand om dem. Han torkade av dem med en mjuk trasa och en droppe olja varje månad.
”Det farligaste för ett gammalt svärd är inte en fiende”, sa han. ”Det är vatten. Om de blir blöta rostar de.”
En kväll i september kom tyfonen.
Först blev himlen gul. Sedan kom vinden. Den ylade runt templets hörn. Bambuskogen böjde sig. Regnet kom i stora, vågräta piskrapp.
”Du stannar inne, Haru”, sa Hiroshi. ”Du går inte upp på taket, och du går inte ut i skogen. Vad du än hör. Vi tar hand om templet inifrån.”
Haru nickade. Han tog på sig sina mjuka skor. Han kunde röra sig helt ljudlöst. Och nu måste han röra sig snabbt.
Han sprang från rum till rum och stängde fönsterluckorna. Han satte stänger för de dörrar som skakade. Han flyttade mattan från en dörr där vattnet sipprade in underifrån. Ovanför den innersta salen började taket droppa. En droppe. Två. Precis ovanför väggen med svärden.
Haru hämtade en hink. Han ställde den under droppet. Sedan hämtade han en stege, och han lyfte ner svärden, ett i taget, med båda händerna, så som Hiroshi hade lärt honom. Han lindade in dem i siden. Han lade dem i den stora träkistan mitt i rummet, där det var torrt.
Ett svärd. Två. Tre. Fyra. Fem.
Han stängde locket.
Hela natten gick Haru runt i templet. Han tömde hinken när den blev full. Han ställde en ny hink under ett nytt dropp i köket. Han tände en lampa och släckte den igen när vinden fick lågan att fladdra. Hiroshi satt vid kistan och läste högt ur en gammal bok, så att de båda kunde höra en röst mitt i stormen.
I gryningen mojnade vinden.
Haru öppnade fönsterluckorna. Utanför låg bambustrån och grenar och takpannor överallt. Men templet stod kvar. Och himlen var alldeles klar och blå.
Hiroshi öppnade kistan. Han tog upp svärden, ett i taget. Han tittade länge på vart och ett.
”Inte en droppe”, sa han.
Han hängde tillbaka dem på väggen. Sedan kokade han te åt dem båda, och de drack det i solen på trappan.
Idag sover Haru i templet medan solen skiner, för han har varit vaken hela natten. Fem svärd hänger torra på väggen. Hinken står tom vid dörren. Ute i bambuskogen är det alldeles stilla, och stormen är långt ute över havet. God natt, du.
