Det var en gång en flicka som hette Kiri, och hon var så bra på att gömma sig att de andra i byn kallade henne Skuggninjan.
Hon bodde i en liten by vid foten av ett berg, där det växte bambu och riset stod i vatten på fälten. Hennes morfar hade lärt henne allt om skuggor. Hur man står i skuggan av en dörr så att ingen ser en. Hur man går på tå på de gamla trägolven utan att de knarrar. Hur man andas så tyst att inte ens katten vänder sig om.
”En ninja är inte någon som slåss”, sa morfar. ”En ninja är någon som ser allt och inte blir sedd.”
En kväll efter ett våldsamt åskväder gick Kiri ut för att se om morfars höns hade klarat sig. Och bakom hönshuset låg en drake.
Den var ung. Det kunde man se. Den var lång och smal som en flod, grön som jade och täckt av fjäll som glänste i ljuset från lyktan. Den hade inga vingar, men ett långt skägg och två små horn, och den låg hoprullad i leran och darrade.
Kiri ställde sig i skuggan av hönshuset och tittade på den. Den såg henne inte.
”Vem är du?” sa hon till slut.
Draken ryckte till och försökte gömma sig. Men den var för lång. Svansen stack ut på ena sidan och huvudet på den andra.
”Jag kommer från öster”, sa den. ”Från havet. Jag flög med åskmolnen, och så ramlade jag ner. Nu kan jag inte komma upp igen förrän det kommer ett nytt regnmoln. Och alla som ser mig vill fånga mig.”
Det var sant. I öster är drakarna havets och regnets djur. De flyger genom molnen utan vingar. Men den här var för liten för att flyga utan ett moln som bar den.
”Då får du inte bli sedd”, sa Kiri. ”Jag kan lära dig.”
Hon visade draken samma saker som morfar hade visat henne. Hur man lägger sig i skuggan av en mur så att man blir en del av muren. Hur man ligger alldeles stilla när någon går förbi. Hur man andas långsamt så att fjällen inte prasslar.
Det var svårt för en drake. Den var grön och glänsande och lång. Men på morgonen låg den så stilla i bambuskogens skugga att byns fiskare gick rakt förbi.
På kvällen berättade Kiri det för morfar. Han sa att hon inte skulle gå upp på berget ensam för att hjälpa draken. De skulle gå tillsammans. Han tog med en skål ris och en skål vatten.
Draken åt. Sedan lade den sig i skuggan bredvid dem och väntade.
På tredje dagen kom molnen in från havet. Det började regna. Draken lyfte huvudet. Sedan reste den sig, långsamt, upp i regnet, och slingrade sig upp mellan dropparna och in i det grå molnet.
Det sista Kiri såg var svansen.
Någonstans över havet i öster, du, sover en ung grön drake inne i ett regnmoln med svansen hoprullad runt sig. Varje gång den vänder sig i sömnen faller det några droppar. Och nere i byn sover Skuggninjan, så tyst att inte ens katten har märkt att hon har gått och lagt sig. God natt.
