Det var en gång en pojke som hette Ask, och han var nio år och hade fått snorkel och cyklopglasögon på sin födelsedag. Hans lillasyster Siri var sju och hade fått likadana samtidigt, för hon hade sagt att det annars inte var rättvist.
På sommaren bodde de i morfars sommarstuga vid en liten vik vid Kattegatt. Morfar hette Holger. Han hade varit fiskare en gång, och nu lagade han båtar och kände varenda sten i viken.
”Det finns en piratskatt där ute”, sa morfar en morgon medan han bredde smörgåsar. ”Det säger de i alla fall i byn.”
Ask och Siri tittade upp samtidigt.
”Riktiga pirater?”
”Kapare”, sa morfar. ”För över tvåhundra år sedan var det krig på haven. Då fick några sjömän lov av kungen att segla ut i små, snabba båtar och anfalla fiendens skepp. Det var ett slags pirater med tillstånd. En av dem ska ha sjunkit här ute i en storm. Ingen har någonsin hittat den.”
”Får vi leta?”
”Med mig”, sa morfar. ”Och med flytväst på. Och bara här inne, där ni bottnar.”
Så det gjorde de. Varje dag, när vattnet var stilla och klart, gick de ut från stranden med flytvästar på och snorklarna i munnen. Morfar gick bredvid dem i sina gamla badbyxor med vatten till bröstet. Han hade en orange boj med ett snöre, som barnen skulle hålla sig nära.
Under vattnet fanns det en hel värld. Där fanns tångskogar som svajade fram och tillbaka. Där fanns små, grå räkor som hoppade baklänges när man kom för nära. Där fanns en krabba som lyfte klorna, och en flundra som låg alldeles platt på sanden och trodde att ingen kunde se den. Siri hittade en röd glasbit som havet hade gjort rund och matt. Ask hittade en gammal gaffel.
Men ingen piratskatt.
Natten före den femte dagen hade det blåst. Vågorna hade flyttat runt sanden, och på några ställen hade det kommit fram stenar som inte hade funnits där förut. Ask simmade ända ut till kanten av där han bottnade, med morfar precis bredvid sig. Vattnet gick Ask till hakan.
Då såg han det.
Något runt stack upp ur sanden. Det var grönt och slätt och inte en sten. Det hade en kant. Det liknade toppen av en stor kopp som låg upp och ner.
Ask lyfte huvudet ur vattnet och spottade ut snorkeln. ”Morfar! Det är något här!”
Morfar tog cyklopglasögonen från Ask och stack ner huvudet. Han var där nere länge. När han kom upp hade han en alldeles konstig min.
”Det är en klocka”, sa han. ”En skeppsklocka.”
Ask ville dyka ner och gräva upp den med en gång. Men morfar höll honom i armen.
”Nej”, sa han. ”Den rör vi inte. Den har legat där länge. Om vi drar i den kan den gå sönder. Och saker som har legat på havsbotten i mer än hundra år får man inte ta upp själv. Det är museets jobb. Då tillhör den alla.”
Han lade en stor, vit sten på sanden precis bredvid klockan, så att de kunde hitta stället igen. Sedan gick de i land, och morfar ringde till museet.
Nästa morgon kom det en bil med en båt på släp. Ut klev en kvinna med kort, grått hår och en torrdräkt. Hon hette Ruth, och hon var marinarkeolog. Det betyder någon som hittar gamla saker under vattnet.
”Är det ni som har hittat den?” frågade hon.
Ask och Siri nickade.
”Då ska ni med ut i båten”, sa Ruth. ”Men ni stannar i båten.”
De satt i båten med flytvästar på och såg Ruth och en annan dykare försvinna ner i vattnet med tuber på ryggen. Bubblorna kom upp, massor av små bubblor. Siri räknade dem tills hon inte orkade mer. Morfar satt vid utombordaren och höll båten stilla.
Det gick nästan en timme. Dykarna grävde bort sanden med händerna och med en liten slang som sög upp sanden. De tog bilder. De mätte. Till slut band de fast en stor, gul ballong i klockan och blåste luft i den.
Långsamt, långsamt steg klockan upp mot ytan. Den kom upp bredvid båten med den gula ballongen över sig.
Den var grön av ärg och full av små, vita skal som hade fastnat. Den var lika stor som en hink. Och inuti hängde kläppen fortfarande.
Ruth tog den ombord och lade den på en blöt filt. Hon borstade försiktigt vid kanten med en mjuk borste. Under det gröna kom det fram bokstäver.
H… O… P… P… E… T.
”Hoppet”, sa Ruth. ”Och ett årtal. 1809.”
Hon tittade på morfar. Morfar tittade på henne.
”Det fanns en kaparbåt som hette Hoppet”, sa Ruth långsamt. ”Den sjönk i en storm hösten 1809. Besättningen tog sig i land. Men båten hittade man aldrig.”
”Är det piratskatten?” frågade Siri.
”Det är piratbåten”, sa Ruth. ”Eller i alla fall dess röst. Klockan ringde när de skulle byta vakt. Och när det var dimma ringde de i den hela tiden, så att andra skepp kunde höra dem.”
Klockan kördes till museet i en låda full med vatten. Den skulle ligga i vatten länge, sa Ruth, så att saltet långsamt kunde komma ut ur metallen. Annars skulle den smulas sönder.
Ett år senare fick Ask och Siri ett brev. Det var en inbjudan. Klockan var färdig.
De åkte till museet med morfar. Inne i en stor, ljus sal hängde klockan från en bjälke av ek. Den var inte grön längre. Den var brun och gyllene och glänste. Under den stod det på en skylt: Skeppsklocka från kaparbåten Hoppet, 1809. Hittad av Ask och Siri.
Ruth stod och väntade. Hon gav Ask snöret.
”En gång”, sa hon. ”För er två.”
Ask tittade på Siri. Sedan höll de i snöret tillsammans och drog.
Klockan ringde. Det var en klar, djup ton som fyllde hela salen och blev hängande i luften. För första gången på över tvåhundra år.
Morfar torkade något från kinden och sa att det var damm.
Den kvällen låg Ask i sin säng och kunde fortfarande höra tonen inne i huvudet. Han tänkte på kaparna som hade stått på däck i dimman och ringt i den, och på klockan som hade legat i sanden så länge och väntat.
Ute i viken, du, finns det nu en liten grop i sanden där en klocka har legat i över tvåhundra år. Krabborna har redan hittat den. En flundra har lagt sig att sova i den. God natt.
