Det var en gång en bläckfisk som hette Ottar, och han hade sitt hem i en klippskreva på havsbotten. Han hade åtta armar och ett stort, mjukt huvud och två ögon som kunde titta åt var sitt håll.
Ottar kunde inte dansa. Det hade han försökt. När han försökte dansa trasslade hans åtta armar ihop sig, och sedan fick han sitta i tio minuter och reda ut dem igen.
Men varje fullmåne höll delfinen Plask dansfest i viken för hela sin flock. Och den här gången hade Plask simmat bort till Ottars grotta och knackat på stenen.
”Kommer du på fest?” frågade Plask.
”Jag kan inte dansa”, sa Ottar.
”Det behöver du inte”, sa Plask. ”Vi saknar en orkester.”
Så på kvällen simmade Ottar till viken. Han hade tagit med sig sina saker: två stora musselskal, ett tomt krabbskal, ett snäckskal, en platt sten och tre tomma ostronskal. Han satte sig på en klippa mitt i viken och ställde upp alltihop runt sig.
Sedan började han spela.
Arm ett slog på musselskalet. Bonk. Arm två slog på krabbskalet. Klick. Arm tre och fyra trummade på den platta stenen. Tock-tock-tock-tock. Arm fem blåste i snäckskalet, så att det kom en liten, bubblande ton. Arm sex, sju och åtta smattrade med ostronskalen som kastanjetter.
Bonk-klick-tock-tock-bubbel-klapp-klapp-klapp.
Delfinerna kom farande. Plask först, sedan hans syster, sedan hela flocken. De hoppade upp över vattnet och ner igen. De snurrade runt. De klickade och visslade så att det lät som en hel sång.
Bonk-klick-tock-tock. Vissel-vissel-klick.
Krabborna kom upp ur sanden och dansade i sidled. Sjöstjärnorna kunde inte gå så fort, så de vinkade bara med en arm. En säl stack upp huvudet och nickade i takt.
Ottar spelade fortare. Delfinerna hoppade högre. Ottar spelade långsammare. Delfinerna gled långsamt runt i stora cirklar, så att vattnet lyste silvergrått i månljuset.
Det var en lång fest.
Fram mot morgonen blev armarna trötta. En efter en slutade de. Först arm åtta, sedan arm sju. Till slut var det bara arm ett som slog väldigt långsamt på musselskalet. Bonk. Bonk. Bonk.
Delfinerna låg och flöt i vattnet och andades.
”Det var den bästa festen någonsin”, sa Plask. ”Kommer du tillbaka nästa fullmåne?”
”Ja”, sa Ottar. ”Om ni hjälper mig att bära skalen.”
Han simmade hem till sin grotta och lade sig att sova. Alla åtta armarna låg lugnt och trasslade inte ihop sig en enda gång.
Ottars armar ligger stilla nu, du, alla åtta, utan en enda knut. Försök att lägga dina två lika stilla på täcket. God natt.
