Det var en gång en bläckfisk som hette Sepia. Han bodde i en grotta av sten på havets botten, han hade åtta långa armar med sugkoppar, och han älskade att måla mer än något annat.
Det fanns bara ett problem. Han hade bara en färg.
När han blev förskräckt eller glad eller bara kände för det sprutade han bläck. Och bläcket var alltid detsamma: mörkbrunt, nästan svart. Det svävade i vattnet som små moln, och med spetsen av en arm kunde han dra ut det i långa ränder och lockar.
”Varför målar du inte med riktiga färger?” frågade sjöhästen Lilja, som bodde i tången utanför. ”Rött som koraller. Gult som de små fiskarna.”
”Jag har inga andra”, sa Sepia. ”Jag har bara det här.”
Lilja simmade en liten bit runt honom. ”Då får du väl hitta något som man bara kan måla med mörkt.”
Sepia tänkte på det i många dagar.
Hans grotta låg väldigt djupt ner, där solens ljus aldrig nådde. Där bodde små fiskar som var födda där nere och aldrig hade varit uppe. De visste inte att det fanns något ovanför vattnet. De visste inte vad en himmel var.
En kväll simmade Sepia ända upp till ytan. Det tog lång tid. Han stack upp ögonen över vattnet.
Det var natt. Över honom var himlen mörk, nästan svart. Och på den lyste tusen små prickar.
Han stannade länge och tittade på dem. Sedan dök han ner igen, ända ner till sin grotta.
Den natten målade han.
Han målade hela taket i grottan. Det tog honom till morgonen. Han sprutade ut bläck i långa, mjuka vågor och fördelade det med alla åtta armarna, tills hela taket var mörkt och djupt. Men på ett litet ställe här och ett litet ställe där lät han stenen vara ljus. Bara en prick. Och en prick till. Hundratals prickar, i små grupper, precis som han hade sett dem.
Sedan släppte han in lite ljus genom ett hål i grottans vägg. Det svaga, grönaktiga ljuset från lysalgerna utanför.
Och de ljusa prickarna började lysa.
Lilja var den första som såg det. Hon simmade in och stannade alldeles stilla i vattnet.
”Vad är det där?” viskade hon.
”Det är himlen”, sa Sepia. ”På natten. Så ser den ut när man tittar upp från vattnet.”
Lilja sa ingenting. Hon lade sig bara på rygg i vattnet och tittade upp.
Nästa kväll kom de små djuphavsfiskarna. Först bara två. Sedan tio. Sedan ett helt stim, som simmade försiktigt in i grottan och trängdes på golvet med nosarna uppåt.
”Vad är de ljusa prickarna?” frågade en av dem.
”Stjärnor”, sa Sepia. ”De sitter långt, långt borta, ovanför havet. Det finns fler än man kan räkna.”
”Är de på riktigt?”
”Ja”, sa Sepia. ”Det här är bara en bild av dem. Men de riktiga finns.”
Fiskarna blev liggande hela kvällen. Några av dem somnade. Sepia lät dem sova.
Sedan dess kom de varje kväll. Och ibland, när någon frågade, simmade Sepia upp till ytan och tittade igen, så att han kunde måla en stjärna till.
Han hade fortfarande bara en färg. Men han hade hittat det som man bara kan måla med mörkt.
Ovanför ditt tak sitter de riktiga stjärnorna i natt, du, även om det kanske är moln för. Sepia har målat av några av dem, prick för prick. Resten får du föreställa dig själv. God natt.
