Det var en gång en flicka som hette Ylva. Hon var sex år och hade en ljusblå hårrosett som hon aldrig tog av sig, och hon hade en kusin på tio som hette Magnus, och en moster som älskade att gå långa promenader i skogen.
En söndag gick de tre på promenad i bokskogen bakom mosters hus. Moster hade en visselpipa i fickan.
”Regeln är densamma som alltid”, sa moster. ”Ni får gå en liten bit före. Men bara så långt att ni kan höra visselpipan. När jag visslar kommer ni tillbaka.”
Ylva och Magnus sprang i förväg. Magnus ville klättra i ett omkullfallet träd, och Ylva ville titta på ormbunkar. Det fanns ett ställe där skogsmarken sluttade ner i en liten sänka, och den var helt full av ormbunkar, lika höga som Ylva själv.
Hon kröp in mellan dem. Och där, under ormbunkarna, sluttade skogsmarken ner i en liten dal. Den var inte större än mosters badrum. Det rann en bäck genom den, så smal att man kunde kliva över den, och allt var täckt av mossa, så grön att den nästan lyste.
Och det fanns små hus. Ylva kunde inte se dem först. Men sedan såg hon att en svamp hade ett fönster, och att en gammal rot hade en dörr, och att det hängde en liten, liten stege ner från ett ormbunksblad.
”Hallå?” sa hon.
En älva tittade fram ur svampen. Hon var lika stor som ett suddgummi och hade vingar som prasslade som karamellpapper.
”Du har hittat oss”, sa älvan. Hon lät inte arg. Hon lät mest förvånad.
”Får jag vara här?” frågade Ylva.
Älvan flög upp och tittade på henne från alla håll. ”Du får komma tillbaka”, sa hon. ”Men då måste du ge oss något som luktar som ditt hem. Så att vi känner igen dig när du kommer.”
Ylva funderade. Hon hade ingenting i fickorna, bara en sten. Sedan rörde hon vid sin hårrosett. Den hade legat på hennes kudde varje natt så länge hon kunde minnas.
Hon tog av den och gav den till älvan. Älvan luktade på den och log.
I samma stund visslade moster.
Ylva kröp baklänges ut mellan ormbunkarna och sprang mot ljudet. Magnus kom från andra hållet med mossa i håret.
”Var är din rosett?” frågade moster.
”Den har jag gett bort”, sa Ylva.
Moster höjde på ögonbrynen, men frågade inget mer.
Ylva kom inte tillbaka förrän nästa söndag. Hela veckan tänkte hon på dalen. Om det var sant. Om hon kunde hitta den igen.
Nästa söndag gick de samma promenad. Moster hade visselpipan med sig. Magnus ville klättra i samma träd. Och Ylva hittade sänkan med ormbunkarna och kröp in.
Dalen fanns där. Bäcken. Mossan. Svampen med fönstret.
Och mellan två ormbunkar, precis över bäcken, hängde hennes ljusblå rosett. Den var fastknuten i båda ändarna och hängde och gungade som en liten hängmatta. I hängmattan låg en älva och sov med händerna under kinden.
Ylva sa ingenting. Hon stod bara och tittade på henne.
Sedan visslade moster, och Ylva gick baklänges ut igen, så tyst hon kunde.
”Vad ler du åt?” frågade Magnus.
”Ingenting”, sa Ylva.
På kvällen låg hon i sin säng och luktade på sin kudde. Den luktade som hon och som hemma. Precis som rosetten nu, i en dal i skogen, under en älva som sov.
Lukta på din kudde, du. Den luktar som du och som ditt hem, och det är en väldigt bra doft att somna i. Sov gott. God natt.
