Det var en gång en flicka som hette Freja, och hon hade planterat tulpaner. Det var i oktober. Hon och pappa hade satt sig på knä i den lilla rabatten framför huset med en spade och en påse lökar.
Tulpanlökar liknar små bruna lökar från köket. De är runda och har en spets i toppen. Man ska plantera dem med spetsen uppåt, och så djupt att det är tre lökar jord ovanpå dem.
Freja hade planterat tio. Hon hade räknat dem. Och hon hade valt dem själv: nio röda och en gul. Den gula skulle stå i mitten.
”När kommer de?” frågade hon.
”Till våren”, sa pappa. ”De måste ligga i den kalla jorden hela vintern. Det behöver de. Sedan vaknar de när det blir varmt.”
Det var lång tid. Freja glömde det nästan. Hela vintern låg rabatten bara brun och bar, och sedan kom snön och täckte den.
Men i mars såg hon något. Små gröna spetsar som stack upp ur jorden. Hon räknade dem. En, två, tre. Till nio.
Hon räknade igen. Nio.
Hon väntade en vecka. Spetsarna blev till blad. Bladen blev stora. Sedan kom det knoppar. Och sedan, en morgon i april, var det tulpaner. Nio röda tulpaner som stod i en ring.
Men i mitten, där den gula skulle ha stått, fanns det ingenting.
Freja satte sig på huk framför rabatten. ”Den har försvunnit”, sa hon.
Pappa kom ut. Han tittade på rabatten och kliade sig i nacken. Han grävde försiktigt med fingrarna i mitten. Där fanns ingen lök.
”Kanske har en mus ätit upp den”, sa han.
Freja blev ledsen. Den gula var den hon hade längtat mest efter.
Men en vecka senare, när hon gick över gräsmattan för att hämta sin cykel, tvärstannade hon.
Mitt på gräsmattan, fem meter från rabatten, alldeles ensam, stod en tulpan. En gul. Den lyste i gräset som en liten sol.
”Pappa!” ropade hon. ”PAPPA!”
Pappa kom springande i strumplästen. Han stod länge och tittade på den.
”Ekorren”, sa han sedan.
Freja visste vilken ekorre han menade. Den röda som hoppade omkring i häcken. Hon hade sett den gräva i rabatten i höstas, precis efter att de hade planterat.
”Ekorrar gömmer saker”, sa pappa. ”Nötter och ekollon och allt möjligt. De gräver ner dem och kommer inte alltid ihåg var de har lagt dem. Den måste ha grävt upp din lök och grävt ner den här. Och sedan glömt bort den.”
”Så den var inte stulen”, sa Freja. ”Den var bara flyttad.”
”Flyttad och bortglömd”, sa pappa.
Han ville gräva upp tulpanen och plantera tillbaka den i rabatten. Men Freja sa nej. Den skulle stå där den stod. För det var där den själv hade valt att komma upp.
Så hela maj fick pappa klippa gräset runt en gul tulpan mitt på gräsmattan.
Den gula tulpanen står mitt i gräset i natt, med kronbladen slutna som en liten gul hand. På morgonen öppnar den sig igen. Och i häcken sover en ekorre som inte alls kommer ihåg vad den har gjort. God natt.
