Det var en gång en pojke som hette Bertram. Han hade just fyllt åtta och hade precis fått ett eget rum, alldeles under vinden i det gamla, gula huset, och han tyckte att det var det bästa i hela världen. Ända tills den första natten.

För på natten kom ljuden.

Klonk. Från elementet.

Väääs. Från något ställe ovanför taket.

Knirk. Knirk. Knirk. Precis ovanför hans huvud.

Bertram drog upp täcket till näsan. Han tänkte på det som hans kusin hade sagt. Att det bodde ett spöke på vinden i alla gamla hus.

Den fjärde natten stod han inte ut längre. Han tog sin ficklampa och smög uppför den smala vindstrappan och öppnade luckan.

Vinden var mörk och dammig och full av lådor och gamla möbler. Ficklampans ljus hoppade runt. En gammal lampa. En gunghäst. En resväska med klistermärken.

Och på resväskan satt ett spöke.

Det var inte särskilt stort. Det var vitt och lite genomskinligt, hade en lång, smal näsa, och det hade en stickad mössa på sig.

”Jaså”, sa spöket. ”Det var på tiden.”

Bertram stod alldeles stel. ”Är du ett spöke?”

”Ja. Einar.” Spöket nickade artigt. ”Jag har bott här i hundratolv år. Du är den som ligger och darrar under täcket, inte sant?”

”Jag darrar inte”, sa Bertram.

”Nej, nej”, sa Einar vänligt. ”Men du är rädd för ljuden.”

Bertram nickade.

”Kom”, sa Einar. ”Jag ska visa dig dem.”

Han svävade bort till ett rör som gick längs väggen. ”Det här är värmeröret”, sa han. ”När värmen sätts på på natten blir det varmt, och då sträcker metallen på sig. Klonk. Det är bara röret som gäspar.”

Bertram lade handen på röret. Det var ljummet.

Einar svävade bort till ett litet fönster i gaveln. ”Och det här. Det är en spricka i rutan. När det blåser från väster går vinden igenom. Väääs. Det är bara vinden som visslar, fast den inte riktigt kan.”

Bertram lade fingret på sprickan. Han kunde känna luften kittla.

”Och knirk-knirk-knirk?” frågade han.

Einar pekade på en gammal fåtölj i hörnet. I den låg en stor, rödrandig katt och sov med nosen i svansen.

”Det är Mårtenssons katt från grannhuset”, sa Einar. ”Hon kommer in genom takrännan varje natt och går tre varv på golvet innan hon lägger sig. Varje natt. Det har hon gjort i fyra år.”

Bertram började skratta. Han kunde inte sluta.

”Vad händer här uppe?” Det var pappa som kom uppför vindstrappan i pyjamas med håret på ända åt alla håll. ”Bertram, det är mitt i natten!”

”Pappa, det här är Einar”, sa Bertram och pekade.

Pappa tittade. Rakt på resväskan. Rakt på Einar, som vinkade.

”Det är en gammal resväska”, sa pappa.

Einar ryckte på axlarna och lyfte på mössan för pappa. Pappa såg ingenting.

”Och det där är Mårtenssons katt”, sa Bertram.

”Hur har den kommit hit upp?” sa pappa.

”Genom takrännan. Den går tre varv.”

Pappa kliade sig i håret. ”Kom nu ner och lägg dig”, sa han. ”Och ta med dig ficklampan.”

Bertram vände sig om vid luckan. Einar hade satt sig bredvid katten i fåtöljen. Han lyfte handen.

”God natt, Bertram”, sa han. ”Nu vet du vad du hör.”