Det var en gång en pojke som hette Ipi. Han bodde för tretusen år sedan i en by av lerhus vid floden Nilen i Egypten, och han hade fått det viktigaste jobbet i hela byn. Han skulle hålla utkik efter en stjärna.
Det var inte vilken stjärna som helst. Det var Sopdet, den klaraste stjärnan på hela himlen. Hela våren och sommaren var den borta. Man kunde inte se den. Men en morgon, i den tidiga gryningen, skulle den komma tillbaka och lysa lågt över öknen i öster.
Och när den kom, då kom vattnet.
Så hade det alltid varit. Först kom Sopdet. Sedan, några dagar senare, började Nilen stiga. Den steg och steg och rann ut över åkrarna och lade ett tjockt lager svart, fet lera över alltihop. Och i leran kunde man så vete och korn, och då hade alla mat hela året.
Men vattnet kom fort. Om man inte var beredd kunde det ta med sig getterna och säden i lerkrukorna och de små båtarna som låg uppdragna på stranden.
Därför måste någon hålla utkik efter stjärnan.
I år var det Ipi. Han var nio år, och hans pappa var bonde, och hans farfar hade gjort det när han var nio.
Varje natt under den varma tiden klättrade Ipi uppför stegen till det platta taket på deras hus. Där låg en matta av vass och en filt, och där låg han, med sin storasyster Meret bredvid sig, och väntade på att himlen skulle bli grå.
”Inte i natt”, sa Meret varje morgon. ”Kom ner och ät.”
Det gick många nätter. Ipi lärde sig himlen utantill. Han lärde sig stjärnorna som liknade en jägare och dem som liknade en flodhäst. Han lärde sig när månen gick upp. Han lärde sig nattens ljud: grodorna i vassen, hundarna som skällde på varandra från by till by, och en gång ett vrål långt borta, som pappa sa var ett lejon men som lika gärna kunde vara en åsna.
Sopdet kom inte.
En natt kom Ipis katt upp på taket. Hon hette Miu, hon var gul och smal och satt alltid på hans mage så att han inte kunde andas ordentligt. Hon lade sig ner, och han låg stilla och lyssnade på hennes spinnande och tittade mot öster.
Borta i öster började mörkret blekna.
Och där. Lågt, alldeles nere vid öknens kant, där himlen höll på att ljusna. En liten vit prick som blinkade. Så skarp att den nästan var blå.
Ipi höll andan. Han väntade. Kanske var det något annat. Men den fortsatte att blinka, klar och kall, tills solen gick upp och släckte den.
Ipi reste sig så fort att Miu flög ner från taket.
”Sopdet!” ropade han. ”Sopdet har kommit!”
Han klättrade nerför stegen. Han sprang genom byn. Han knackade på varje dörr och ropade, och folk kom ut i sina vita höftkläden och gned sig i ögonen och tittade mot öster, där stjärnan redan var borta.
”Är du säker?” frågade den gamle byäldsten.
”Helt säker”, sa Ipi. ”Precis över öknen. Den blinkade blått.”
Byäldsten nickade. ”Då har vi fem dagar.”
Hela den dagen och dagarna efter arbetade alla. Getterna drevs upp på kullen bakom byn. Sädeskrukorna bars upp på taken. Båtarna drogs högt upp. Ipi bar krukor tills han inte kände sina armar.
På sjätte dagen såg de att floden hade blivit brun. Nästa morgon hade den svämmat över sina stränder.
På kvällen satt Ipi på taket igen. Nedanför honom, där åkrarna hade legat, fanns nu en bred, blank flod som speglade himlen, med palmer som stod med fötterna i vattnet och grodor som kväkte överallt. Byn låg på sin lilla kulle som en ö.
Meret kom upp och satte sig bredvid honom. Hon hade en skål med dadlar.
”Pappa säger att det var du som såg den först”, sa hon.
Ipi åt en dadel. ”Det var Miu som väckte mig”, sa han.
Miu lade sig på hans mage. Han lade sig ner, och den här gången spanade han inte efter någonting alls. Han slöt bara ögonen och lyssnade på grodorna.
Grodorna kväker fortfarande i vassen vid Nilen. Och Sopdet heter Sirius i dag, och den lyser fortfarande. Men i natt behöver ingen hålla utkik. Du kan bara sova. God natt.
