Det var en gång en pojke i Vilda västern som hette Sam. Alla kallade honom Ormöga-Sam, eftersom han kunde se en skallerorm under en buske på hundra meters avstånd och en hare som låg alldeles stilla i gräset innan den ens själv visste att den hade blivit sedd.
Han bodde på en liten ranch med sin mamma. De hade tjugo kor, två hästar och en brunn.
Den sommaren regnade det inte.
Det regnade inte i juni. Det regnade inte i juli. Gräset blev gult och sedan brunt. Floden blev en bäck, och bäcken blev bara stenar. Och en morgon i augusti, när mamma sänkte ner hinken i brunnen, kom den upp med lera i botten.
”Vi har vatten för en vecka”, sa mamma. ”Kanske två.”
Den kvällen satt mamma länge vid köksbordet. Hon hade ett gammalt papper framför sig, gult och mjukt i kanterna.
”Vad är det?” frågade Sam.
”En karta”, sa mamma. ”Din gammelfarfar ritade den när han kom hit. Han letade efter vatten då, precis som vi gör nu.” Hon pekade. ”Här är ranchen. Här är de röda klipporna. Och här, bakom klipporna, har han ritat en cirkel. Och skrivit ett ord.”
Sam lutade sig fram. Ordet var svårt att läsa. Källa.
”Varför har vi aldrig varit där?”
”För att vi aldrig har behövt”, sa mamma. ”Och för att han inte har ritat var bakom klipporna. Det är ett stort område.”
Nästa morgon sadlade de hästarna före soluppgången. Mamma på den stora bruna. Sam på Muskat, den lilla gula. Två vattenflaskor var och kartan i mammas bröstficka.
De red i tre timmar. Solen kom upp och blev varm. De röda klipporna reste sig framför dem, höga och taggiga, och bakom dem låg en bred, torr dal full av stenar och grå buskar.
Mamma höll in hästen och tittade. ”Någonstans här”, sa hon. ”Men var?”
Det var då Sam började titta.
Han tittade inte efter vatten. Han visste att han inte skulle kunna se det. Han tittade efter allt det andra.
Där. En fågel. En liten grå duva som flög lågt över dalen, i en rak linje, och försvann bakom en stor sten.
Där. En duva till, samma väg.
Där. Ett spår i dammet. Små klövavtryck. Hjortar. Många. De gick allihop åt samma håll, ner mot den stora stenen.
Och där, alldeles nere vid stenen, där allt annat var grått och brunt och torrt, fanns en liten fläck grönt. Bara en handfull blad. Men gröna.
”Mamma”, sa Sam. ”Följ duvorna.”
De red dit. Bakom den stora stenen fanns en springa i klippan, så smal att man bara kunde komma in sidledes. De band hästarna och gick in. Det blev svalt. Det luktade mossa.
Och där, längst in, i en liten fördjupning i den röda stenen, fanns en blank yta. Inte större än ett badkar. Men den var full. Och från en spricka i klippan ovanför droppade det, sakta och jämnt, en droppe i taget.
Plipp. Plipp. Plipp.
Duvorna satt på kanten och drack. De flög inte iväg.
Mamma satte sig på huk och stack ner handen. Hon var tyst länge. Sedan reste hon sig och lade armen om Sam.
”Din gammelfarfar skulle ha varit stolt”, sa hon.
De fyllde vattenflaskorna och red hem. Nästa dag kom de tillbaka med en åsna och fyra tunnor, och dagen därpå igen. De byggde en ränna av trä från klippan ner till en tunna, så att vattnet kunde rinna rakt ner i den. Och mamma ritade en ny karta, med en pil och en duva och den stora stenen.
I september regnade det. Brunnen blev full igen. Men de glömde inte källan.
På kvällen, när Sam låg i sängen, kunde han nästan höra den. Långt borta, bakom de röda klipporna. Plipp. Plipp. Plipp.
Plipp. Plipp. Någonstans bakom några röda klippor droppar det vatten, en droppe i taget, i en liten sval grotta där duvorna sover. Lyssna efter den. God natt.
