Det var en gång en pojke som hette Magne, och han bodde på tredje våningen. Under honom, på andra våningen, bodde fru Dahlgren. Hon var åttioåtta. Hennes katt hette Amiralen, och hon hade ett rum som var fullt av böcker från golv till tak.
Magne hälsade på henne på onsdagarna, medan hans mamma var på körövning. Mamma hade sagt att han skulle stanna hos fru Dahlgren tills hon kom, och inte gå ut på gatan själv. Det gjorde han inte heller. Hos fru Dahlgren fanns det alltid varm choklad och ibland en bok som han inte hade sett förut.
En onsdag tog hon ner en tunn, sliten bok från översta hyllan.
”Den här fick jag när jag var i din ålder”, sa hon. ”År 1964. Den heter Framtidens äventyr. Den handlar om hur världen ser ut år 2000.”
Magne tittade på framsidan. Där fanns en teckning av en stad med höga, silverglänsande torn och bilar som flög i luften mellan dem.
”År 2000”, sa han. ”Det är ju jättelänge sedan.”
”Ja”, sa fru Dahlgren och skrattade. ”Så nu kan vi se om de hade rätt.”
De satt i soffan med Amiralen mellan sig och bläddrade.
På första sidan fanns en bild av en familj som åt frukost. Men de åt inte smörgåsar. De åt små piller. ”År 2000 äter man ett piller till frukost, och sedan är man mätt hela dagen”, stod det.
”Nej”, sa Magne. ”Jag fick havregrynsgröt.”
”Fel”, sa fru Dahlgren och satte ett litet kryss med blyerts i marginalen.
På nästa sida flög en man till jobbet med en raket på ryggen.
”Har någon en raket på ryggen?” frågade fru Dahlgren.
”Nej”, sa Magne. ”Pappa tar cykeln.”
Kryss.
Sedan kom en sida med en pojke som satt framför en skärm och pratade med sin mormor, som bodde långt bort. Han kunde se henne och hon kunde se honom. ”Bildtelefonen”, stod det.
”Det har vi!” sa Magne. ”Jag pratar med farmor i Göteborg i mammas telefon varje söndag. Hon kan se mig, och jag kan se henne. Ibland kan hon bara se min näsa.”
”Rätt”, sa fru Dahlgren och satte en bock. Hon såg väldigt nöjd ut.
De bläddrade vidare. Det fanns robotar som diskade. ”Det har vi nästan”, sa Magne. ”Diskmaskinen. Men den har inga armar.”
Fru Dahlgren satte en halv bock.
Det fanns hus på havets botten med runda fönster där fiskarna simmade förbi. Kryss. Det fanns en stad på månen. Kryss. Det fanns en liten apparat som man kunde ha i fickan, där man kunde slå upp allt man ville veta.
Magne höll upp mammas gamla mobil, som han hade fått att spela på.
”Bock”, sa fru Dahlgren. ”Det hade jag aldrig trott.”
Till sist räknade de ihop. Det var fyra kryss, två bockar och en halv.
”De hade fel om det mesta”, sa Magne.
”Ja”, sa fru Dahlgren. ”De trodde att allt skulle bli större och snabbare och mer glänsande. Men i stället blev det mindre. Telefonen blev så liten att den får plats i en ficka. Det var det ingen som kunde föreställa sig.”
Amiralen sträckte på sig och lade sig på boken.
”Vad tror du händer om sextio år, då?” frågade fru Dahlgren.
Magne tänkte. ”Jag tror att katter kan prata”, sa han.
”Det måste vi skriva ner”, sa fru Dahlgren. Hon hittade ett papper och en kulspetspenna, och de skrev en lista. Magne tänkte på bilar som körde av sig själva. Hus med gräs på taket. En maskin som kunde göra pannkakor när man sa ”pannkakor”. Och katter som kunde prata.
Fru Dahlgren vek ihop listan och lade den längst bak i boken.
”Så kan den som hittar den sätta kryss och bockar”, sa hon.
När mamma ringde på var Magne lite sömnig av chokladen. Han gick uppför trappan och tänkte på ett barn som om sextio år skulle sitta i en soffa och bläddra i en gammal bok och skratta åt hans lista.
Vad tror du står på listan om sextio år, du? Kanske pratar din katt. Kanske flyger din säng. Men i natt står den bara stilla där den står. God natt.
