Det var en gång en flicka som hette Borghild, och hon var drakriddare. Det betydde inte att hon slogs mot drakar. Det betydde att hon passade dem.
Hon bodde i ett litet stenhus vid foten av Drakbergen, och hon hade en egen drake. Han hette Glöd. Han var ung och rödbrun och lika stor som en ko, och om man kliade honom under hakan blåste han små rökringar ur näsborrarna.
I bergen ovanför dem bodde det många drakar. De sov i grottor djupt inne i fjället, och när de vaknade på våren flög de ut över dalen. Folk i byn var lite rädda för dem. Men de visste också att Borghild och Glöd höll uppsikt, och att om en drake kom för nära husen så flög de dit upp och lockade bort den igen med en korg fisk.
Borghild hade ett svärd. Det hade alla drakriddare. Hennes var gammalt och smalt och hade en blå sten i handtaget, och hon hade fått det av sin gammelmormor, som också hade varit drakriddare när hon var ung. Men det kunde inte skära. Bladet var slött som en smörkniv. Det hade alltid varit så.
”Varför har jag ett svärd som inte kan skära?” frågade hon sin gammelmormor en gång.
Gammelmormor satt i sin stol vid elden med stickningen. ”För att det kan något annat”, sa hon. ”Det får du veta en dag.”
En kväll tidigt på våren kom en pojke springande från byn. Han var andfådd och hade lera upp på byxorna.
”Det finns en drakunge”, sa han. ”I den gamla gruvan bakom kvarnen. Den gråter. Vi kan höra den ända nere vid bäcken.”
Borghild tog sin mantel och sitt svärd. Hon sa att pojken skulle stanna i stenhuset hos gammelmormor. Sedan satte hon sig upp på Glöd, och de flög dit.
Gruvan var ett gammalt hål i berget med timmer i taket. Det var kolsvart därinne. Från det djupa mörkret kom ett litet, ynkligt ljud. Pip. Pip.
”Den har gått in och hittar inte ut igen”, sa Borghild. ”Och den är för liten för att göra eld, så den har inget ljus.”
Glöd kunde inte komma in. Han var för stor. Borghild fick gå själv.
Hon gick in i mörkret. Det var kallt. Hon höll ena handen mot väggen. Och efter en stund kunde hon inte se sin egen hand.
Då kände hon något. Svärdet i hennes andra hand hade blivit varmt.
Hon lyfte det. Den blå stenen i handtaget började lysa. Först svagt, sedan starkare, tills den lyste blått hela vägen ner längs bladet, så att hela gången blev ljus.
Det var det svärdet kunde. Det lyste i mörkret.
Djupt inne i gruvan, hoprullad i ett hörn, satt drakungen. Den var inte större än en katt, grön och darrande. Den tittade upp mot det blå ljuset och slutade pipa.
Borghild satte sig på huk. Hon sträckte fram en hand, långsamt. Drakungen nosade på den. Sedan kröp den uppför hennes arm och satte sig på hennes axel.
Hon gick ut igen med svärdet framför sig, och det blå ljuset visade vägen.
Utanför stod Glöd och väntade. Han blåste tre rökringar när han såg dem. Och uppifrån berget kom en stor grön drake flygande. Det var ungens mamma. Hon landade, tog försiktigt upp ungen i munnen, som en katt med en kattunge, och flög hem till sin grotta.
Den kvällen berättade Borghild allt för gammelmormor. Gammelmormor bara nickade och stickade vidare.
”Det lyser bara när någon behöver hitta vägen”, sa hon. ”Inte för att visa upp sig.”
Det gamla svärdet hänger ovanför Borghilds säng nu, du, med den blå stenen i handtaget. Den lyser inte i natt. Ingen har gått vilse. Utanför ligger Glöd i gräset med huvudet på framtassarna och blåser en liten rökring upp mot stjärnorna innan han blundar. God natt.
