Det var en gång en liten pojke som hette Oliver, som älskade äventyr. Varje kväll när han skulle sova drömde han om att resa till fjärran länder och möta modiga riddare och magiska varelser. En kväll, medan han låg i sin säng och tittade upp på stjärnorna, hände något alldeles särskilt. En lysande stjärna föll från himlen och landade precis bredvid hans säng!
Oliver tittade närmare och upptäckte att det inte var en stjärna, utan en liten, skimrande kristall. När han rörde vid den fylldes hans rum av ett bländande ljus, och plötsligt befann han sig i en helt annan värld. Han stod mitt på en grön äng, omgiven av höga berg och en stor, gammal borg i fjärran.
Framför honom stod en vänlig drake som hette Luna. ”Välkommen till Riddartiden, Oliver”, sa Luna med en mjuk röst. ”Jag behöver din hjälp. Det magiska svärdet som skyddar vårt rike har blivit stulet av den onde trollkarlen Zorak. Bara en modig drakriddare kan ta tillbaka det.”
Oliver kände sig både förväntansfull och lite nervös, men han visste att han måste hjälpa till. Luna böjde sig ner så att Oliver kunde klättra upp på hennes rygg. Tillsammans flög de över de gröna fälten och djupa skogarna, tills de nådde Zoraks mörka slott.
Inne i slottet fanns det många slingrande gångar och hemliga dörrar. Oliver och Luna smög försiktigt runt tills de hittade trollkarlens kammare. Där, mitt i rummet, låg det magiska svärdet och glittrade i ljuset från de många stearinljusen.
Men precis när Oliver skulle ta svärdet dök Zorak upp med ett elakt skratt. ”Vem vågar stjäla från mig?” vrålade han. Oliver blev rädd, men Luna blåste ett moln av glittrande stjärnstoft mot trollkarlen, så att han nös så våldsamt att han snubblade och föll.
Med ett snabbt grepp tog Oliver det magiska svärdet och hoppade upp på Lunas rygg. De flög ut ur slottet och tillbaka till det fridfulla riket, där de möttes av glada människor som jublade över deras hjältemod.
Kungen tackade Oliver och Luna för deras mod och gav Oliver en medalj som glänste som solen. ”Du är en äkta drakriddare”, sa kungen med ett leende.
När det blev dags att åka hem sa Luna farväl till Oliver. ”Kom ihåg att du alltid kan hitta modet i ditt hjärta”, sa hon innan hon försvann i ett moln av stjärnstoft.
Plötsligt var Oliver tillbaka i sin säng, med kristallen i handen. Han log och visste att han alltid skulle minnas sitt äventyr som drakriddare. Med en nöjd suck slöt han ögonen och föll i en djup, fridfull sömn, redo för nya äventyr i sina drömmar.
