Ragnar och kampen om hedersringen

⏳ 5 minuters lästid

Det var en gång en vikingapojke som hette Ragnar. Han var nio vintrar gammal, och han bodde i ett långhus vid en fjord tillsammans med sin mamma, sin pappa, sin lillasyster, två kor, en get och sin kusin Ulf, som var tolv och alltid visste bäst.

På vintern var det mörkt i långhuset. Elden brann mitt på golvet, och röken hittade själv ut genom hålet i taket. På kvällarna, när arbetet var gjort, satte sig de vuxna vid elden och berättade. Och ibland spelade de tafl.

Tafl var ett brädspel. Brädet var av trä, med rutor inskurna, och pjäserna var små bitar av valben och bärnsten. I mitten stod kungen, en större pjäs med en liten krona. Runt kungen stod hans försvarare, de vita. Och ute vid kanterna väntade angriparna, de mörka, dubbelt så många.

Kungen skulle fly ut till ett av hörnen. Angriparna skulle fånga honom innan han kom dit.

Ragnars pappa var bäst på tafl i hela bygden. Han hade en ring runt överarmen, en hedersring av tvinnat silver, som han hade vunnit en gång på tinget.

En kväll under den mörkaste tiden tog pappa av sig ringen och lade den på bänken.

”I kväll spelar Ragnar och Ulf”, sa han. ”Den som vinner får bära ringen till vårtinget.”

Ulf flinade. ”Han kan inte ens komma ihåg hur pjäserna går.”

Ragnar sa ingenting. Han kom visst ihåg det. Alla pjäser gick rakt fram, så många rutor man ville. Och en pjäs blev slagen om den kläms mellan två fiender.

”Vem vill vara kungen?” frågade pappa.

”Det vill jag”, sa Ragnar snabbt. Kungen hade färre pjäser. Men kungen behövde bara komma ut.

De satte sig vid brädet. Elden sprakade. Lillasyster satt i mammas knä och tittade. Korna tuggade bakom mellanväggen.

Ulf började. Han flyttade sina mörka pjäser fort framåt, en efter en, för att stänga alla vägar. Klick, klick, klick på träbrädet.

Ragnar tänkte länge. Sedan flyttade han en av sina försvarare ut åt vänster.

Ulf slog den direkt. Han klämde den mellan två av sina egna. ”En”, sa han och lade pjäsen bredvid brädet.

Ragnar flyttade igen. Och igen förlorade han en pjäs. ”Två”, sa Ulf.

Pappa sa ingenting. Han satt och täljde på en träbit. Mamma nålband en vante med en stor nål av ben.

”Tre”, sa Ulf.

Ragnar hade bara fem försvarare kvar. Men han hade inte flyttat dem på måfå. Varje gång han hade förlorat en pjäs hade Ulf fått dra bort två av sina egna från högra sidan för att slå den.

Och nu var högra sidan nästan tom.

Ragnar flyttade kungen. En ruta. Ulf såg det inte. Han var upptagen med att räkna sina fångade pjäser.

”Fyra”, sa Ulf och tog en försvarare till.

Ragnar flyttade kungen igen. Rakt fram. Hela vägen. Genom en öppning där det för ett ögonblick sedan hade stått två mörka pjäser.

Kungen stod i hörnet.

Det blev alldeles tyst i långhuset. Ulf tittade på brädet. Sedan på Ragnar. Sedan på brädet igen.

”Du lät mig ta dem”, sa han långsamt.

”Ja”, sa Ragnar.

Pappa lade ifrån sig kniven. Han plockade upp silverringen från bänken och sköt upp den på Ragnars arm. Den var alldeles för stor. Den gled ända ner till armbågen.

”Den får du växa i”, sa pappa.

Ulf satt en stund. Sedan ställde han upp pjäserna igen. ”Igen”, sa han. ”Och den här gången är jag kungen.”

De spelade igen. Ulf vann. Sedan spelade de igen, och Ragnar vann. Då sa mamma att nu var det faktiskt sängdags, även för vikingar, och elden höll på att brinna ner.

Ragnar lade sig på sin bänk längs väggen, under en filt av ull. Ringen hade han fortfarande på armen. Han kunde känna den, kall och tung, och så småningom varm.

Vid elden satt pappa och plockade ner pjäserna en efter en i en liten läderpung. Klick. Klick. Klick.

Det sista han lade ner var kungen.

Har du ett spel där hemma, du, där pjäserna ligger i en ask nu? Där ligger de, allihop, och vilar sig till nästa gång. Kungen också. Han behöver inte fly någonstans i natt. God natt.