Det var en gång en prinsessa som hette Ulrika. Hon var sju år, hon ville bli riddare, och hon hade bestämt att hon skulle börja med sin gammelfarfars rustning.
Den stod i slottets stora sal. Eller det hade den gjort. Varje dag i hela hennes liv hade den stått där, bredvid den öppna spisen, en hög, dammig rustning med hjälm och handskar och ett långt, tomt skal som gammelfarfar hade burit en gång för länge sedan. Hon brukade säga god morgon till den.
En morgon var den borta.
Det fanns bara en ljus fläck på golvet där den hade stått, och fyra små hål efter bultarna.
”Pappa!” ropade Ulrika. ”Någon har stulit gammelfarfars rustning!”
Kungen kom in i sin morgonrock och tittade på fläcken. ”Hm”, sa han. ”Det var konstigt.”
Ulrika satte igång. Hon var inte riddare än, men hon visste att riddare är modiga och noggranna. Hon frågade vakten vid porten. Han hade inte sett någon bära ut en rustning. Hon frågade kocken. Kocken hade bråttom och sa att han inte hade sett något som inte var en potatis. Hon frågade husan, som dammade i salen varje morgon.
Husan tänkte. ”Jag såg Anders”, sa hon. ”Trädgårdsmästaren. Han gick över gården i går kväll med något stort på en skottkärra.”
Ulrika sprang ut.
Slottsträdgården var stor. Där fanns rosenrabatter och en labyrint av häckar och en damm med ankor. Och längst bak, bakom muren, fanns köksträdgården, där trädgårdsmästaren odlade kål och ärter och jordgubbar till slottet.
Mitt i jordgubbslandet stod gammelfarfars rustning.
Den stod med armarna rakt ut åt sidorna, fastbunden vid en påle. Hjälmen satt högst upp. Från ena handsken hängde en bit rött tyg som fladdrade i vinden. Och på axeln satt en koltrast och tittade på Ulrika.
Anders kom gående med en hacka. Han var gammal och krokig och hade stora bruna händer.
”God morgon, prinsessan”, sa han.
”Det där är gammelfarfars rustning”, sa Ulrika.
”Ja”, sa Anders. ”Kungen sa att jag fick låna den. Fåglarna åt upp alla jordgubbarna förra året. Fågelskrämman var inte tillräckligt läskig. Så jag tänkte att en riddare kanske kunde.”
Ulrika tänkte på pappa i morgonrocken som hade sagt ”hm”. Han hade nog glömt det.
Koltrasten på axeln flög ner och tog en jordgubbe.
Ulrika tittade på den. Anders tittade på den.
”Det fungerar inte”, sa Ulrika.
”Nej”, sa Anders. ”Det gör det inte. De sitter på den. De tycker om den. Den är bra att sitta på.”
Ulrika tänkte. Hon tittade på rustningen som stod alldeles stilla i jordgubbslandet. Den rörde sig aldrig. Det var det som var problemet.
”Den måste röra sig”, sa hon.
De arbetade hela förmiddagen. Anders hittade två gamla grytlock i förrådet. Ulrika band fast dem i handskarna med snöre, så att de dinglade. Hon hittade några gamla skedar och hängde dem i hjälmen. Sedan kom vinden.
Rustningen klirrade. Grytlocken slog mot plåtarna, klang, klang, och skedarna skramlade i hjälmen. Rustningen lät som en hel armé som hade ramlat nerför en trappa.
Koltrasten flög iväg och kom inte tillbaka.
”Nu är han en riktig riddare”, sa Anders. ”Han vaktar jordgubbarna.”
På sommaren åt de jordgubbar på slottet varje dag. På hösten körde Anders och Ulrika in rustningen igen på skottkärran och ställde den bredvid den öppna spisen i den stora salen.
Den klirrade fortfarande lite när någon öppnade dörren. Ulrika lät skedarna sitta kvar.
”God natt, gammelfarfars rustning”, sa hon till den när hon gick och lade sig.
Klang, klang, säger skedarna i hjälmen, alldeles tyst. Gammelfarfars rustning vaktar jordgubbarna på sommaren och dig på natten, du. God natt.
