Det var en gång en pojke som hette Ivar. Han var åtta år, och han älskade vikingar så mycket att han hade en träyxa under sängen och kunde namnen på alla nordiska gudar utantill.
En sommar tog hans morbror Esbjörn med honom till en vikingamarknad. Inte bara för en dag. För en hel helg. De skulle sova där.
Marknaden låg på en äng vid en vik. Där fanns tält av ull, där fanns eldar, där fanns folk i kjortlar och mantlar, och där fanns ett riktigt vikingaskepp som låg förtöjt vid en träbrygga. Esbjörn var smed när han var på marknad. Han hade en liten ässja och ett städ, och han smidde spikar och krokar medan folk tittade på.
Ivar fick en kjortel på sig. Den var grön och kliade lite i halsen. Han fick ett bälte med en liten läderväska och ett par skor av läder som var sydda ihop med snöre.
”Inga mobiler”, sa Esbjörn. ”Inga ficklampor. Inga klockor. I två dygn är vi vikingar.”
På dagen var det roligt och stökigt. Det fanns turister och glass från ett stånd vid parkeringen. Ivar lärde sig att smida en spik, även om den blev sned. Han lärde sig att spinna ull med en tung sten på en pinne. Han fick sitta i vikingaskeppet och hålla i en åra som var längre än tre av honom.
Men sedan gick turisterna hem.
Parkeringen tömdes. Glasståndet stängde. Och sakta, medan solen sjönk ner över viken, blev marknaden en annan plats.
Det fanns inga lampor. Bara eldar. En i varje läger, som små gula öar i det blå. Folk satt runt dem i skinn och mantlar. Någon spelade långsamt på en trumma. Någon sjöng på ett språk som Ivar inte förstod. En kvinna rörde i en gryta över elden, och det doftade lök och rök.
Ivar satt vid Esbjörns eld på en stock med ett fårskinn om axlarna.
”Var det så här det var?” viskade han.
”Lite grann”, sa Esbjörn. ”Det var nog kallare och smutsigare. Men mörkret var detsamma. Och stjärnorna.”
Ivar tittade upp. Utan lampor fanns det fler stjärnor än han någonsin hade sett. De låg tätt, som socker strött över ett mörkt bord.
”Kunde de navigera efter dem?”
”Det tror man”, sa Esbjörn. ”Och efter solen. Och efter fåglarna och vågorna och färgen på vattnet.”
En gammal man från lägret bredvid kom förbi med en mugg. Han hade långt grått skägg och en mantel med en silvernål. Han satte sig vid elden och frågade Ivar om han ville höra om Tor, som en gång klädde ut sig till brud för att få tillbaka sin hammare.
Det ville Ivar gärna.
Den gamle mannen berättade. Det var en lång historia, och den var jätterolig, särskilt där Tor åt upp en hel oxe och jättarna undrade varför bruden var så hungrig. Ivar skrattade så högt att folk i lägret bredvid skrattade med.
Sedan var det läggdags.
Esbjörns tält var av grå ull, med två stänger i kors framtill. Inne i tältet låg det halm på marken och skinn över halmen. Det luktade rök och får.
Ivar lade sig. Esbjörn lade sig bredvid honom. Utanför tältet sprakade elden. Någon hostade någonstans. En häst frustade vid staketet. Vågorna i viken kluckade mot träbryggan, där vikingaskeppet låg och gungade.
Det var inte helt tyst. Men det fanns inga bilar. Ingen tv. Ingen telefon som surrade.
”Morbror?” viskade Ivar.
”Mm.”
”Jag tror att jag är tillbaka i vikingatiden.”
”Nästan”, sa Esbjörn. ”I alla fall till i morgon bitti, när glasståndet öppnar.”
Ivar fnissade ner i skinnet. Sedan lyssnade han. På elden. På vågorna. På en uggla som hoade ute i skogen vid viken.
Det var ett ljud som en vikingapojke också hade hört, i ett tält av ull, för tusen år sedan.
Han somnade innan ugglan hade hoat tre gånger.
Långt borta vid en vik står ett tält av grå ull, och elden utanför har brunnit ner till glöd. Ivar sover därinne i sitt fårskinn, och ugglan har slutat hoa. Sov du också nu. God natt.
