Solen gick upp över havet och vattnet glittrade som tusen små stjärnor. Nere mellan de mjuka vågorna svävade bläckfisken Bläcks. Han snodde sina armar i långsamma cirklar och njöt av hur havet vaggade honom fram och tillbaka.
Han älskade havet, men ibland kändes det lite stort och tyst. Det fanns dagar då han önskade att någon ville dela tystnaden med honom.
Plötsligt gled en skugga genom det blå. Något stort och grönt rörde sig närmare. Bläcks blev helt stilla och hans ögon blev runda som pärlor.
Ur dimman kom en vänlig varelse med lång hals, grön hud och ett varmt leende.
”Hej”, sa den. ”Jag heter Nessi.”
”Hej”, sa Bläcks försiktigt. ”Jag är Bläcks. Du ser annorlunda ut än någon jag har träffat förut.”
”Det säger de flesta”, skrattade Nessi. ”Men jag är bara jag. Ska vi simma lite tillsammans?”
Och så började en dag som ingen av dem någonsin skulle glömma.
De simmade sida vid sida genom solstrimmorna som föll som gyllene band ner i vattnet. Bläcks visade Nessi hur man kunde gömma sig bland sjögräs och leka kurragömma, om du kan.
Nessi visade Bläcks hur man kunde susa genom strömmen och låta sig lyftas hela vägen upp till ytan, så att man kände vinden kyssa huden.
De skrattade och gjorde bubblor, stora som musselskal. De såg fiskar som glittrade som silver och en flock sjöstjärnor som dansade på botten.
Mot kvällen blev vattnet stilla igen och solen dök ner bakom horisonten. Ljuset blev mjukt och gyllene, och himlen speglade sig i havet som flytande honung.
Bläcks simmade närmare Nessi och sa:
”Det har varit den bästa dagen någonsin.”
Nessi log och nickade. ”Ja… och när vi blundar i natt kan vi tänka på allt vi såg i dag.”
Sedan hittade de varsin plats att sova på – Nessi djupt nere i en lugn vik och Bläcks i en liten grotta mellan korallerna. Havet vaggade dem båda till sömns medan månen skickade silverstrålar ner genom vattnet.
Och om man lyssnade riktigt noga kunde man höra två små röster i drömmarna som sa:
”Vi ses i morgon, vän.”
