Det var en gång en bläckfisk som hette Bläcks, och han bodde vid kusten i Skottland.
Han bodde i en springa mellan två klippor på botten av en bred, kall havsvik som heter Moray Firth. Han var rödbrun när han var lugn, och han hade åtta armar med två rader sugkoppar på varje. Han kunde byta färg när han ville. Han kunde bli nästan vit när han blev rädd, och mörk och fläckig när han gömde sig bland tången. Och om han ville kunde han klämma sig igenom ett hål som inte var större än en flaskhals.
En morgon, medan han satt i sin springa och tittade ut, kom en stor skugga genom vattnet.
Den var grön. Den hade en lång hals och ett litet runt huvud och fyra stora simfötter som rörde sig långsamt som åror. Den simmade rakt fram mot Bläcks klippa och stannade.
Bläcks blev vit från topp till tå.
”Ursäkta”, sa varelsen. ”Jag tror att jag har kommit ganska långt hemifrån. Är det här havet?”
”Det är havet”, sa Bläcks. Han blev lite mindre vit.
”Då är det första gången jag är här”, sa varelsen. ”Jag heter Nessi. Jag bor i en sjö som heter Loch Ness. Den är lång och smal och väldigt djup och alldeles mörk, för vattnet är brunt av torv från bergen. Men i går fick jag lust att se vart allt vatten tar vägen. Så jag simmade ut genom floden. Den heter också Ness. Den rinner genom en stad, och där simmade jag på natten, så att ingen skulle bli rädd. Och så var floden plötsligt salt.”
Bläcks hade blivit rödbrun igen. ”Du är det största jag har sett”, sa han. ”Utom en val en gång.”
”Och du”, sa Nessi, ”är det konstigaste jag har sett. Du har inga ben.”
Det hade Bläcks inte. Det visade han Nessi. Han hällde sig ut ur springan som en mjuk kudde och simmade runt honom. Han visade hur han kunde göra sig platt som ett blad och rund som en boll. Han visade hur han bytte färg. Gul. Röd. Fläckig. Randig. Han lade sig på en sten med tång, och då kunde Nessi inte se honom, fast han tittade rakt på honom.
”Hur gör du det?” frågade Nessi.
”Jag har små färgpåsar i huden”, sa Bläcks. ”Dem kan jag öppna och stänga. Och så har jag tre hjärtan.”
”Tre?”
”Ett till kroppen och två till gälarna”, sa Bläcks. ”Och mitt blod är blått.”
Nessi blev så förvånad att han bubblade.
Sedan var det Nessis tur. Han tog med Bläcks upp till ytan. Bläcks satte sig på Nessis huvud, höll sig fast med fyra armar, och så sträckte Nessi upp halsen. Högt upp. Så högt att Bläcks kunde se ut över vattnet, över viken, ända bort till kullarna och de vita husen och en fyr på en udde.
Det hade Bläcks aldrig sett förut. Han hade alltid sett havet underifrån.
Medan de satt där kom det delfiner. Stora grå delfiner som hoppade upp ur vattnet, en, två, tre, och plaskade ner igen. Det bor delfiner i Moray Firth hela året. De simmade ett varv runt Nessi och visslade. Sedan var de borta.
”Det hade jag inte räknat med”, sa Nessi.
De lekte hela dagen. Kurragömma mellan klipporna, där Bläcks vann varje gång eftersom han blev samma färg som stenarna. Kappsimning över sandbotten, där Nessi vann varje gång eftersom han var så stor. Och sedan lade de sig i det grunda vattnet vid en sandbank och tittade upp mot ljuset.
När det blev kväll sa Nessi att han nog borde simma hem. Hem till den långa, mörka sjön. Det var där han hörde hemma, och han ville hinna upp genom floden innan staden vaknade.
”Kommer du tillbaka?” frågade Bläcks.
”När det är fullmåne”, sa Nessi. ”Då kan man se vägen.”
Nessi simmade ut i mörkret. Bläcks såg hans långa hals försvinna in mot flodmynningen.
Kan du se vilken färg Bläcks har nu, du? Han sitter i sin springa mellan klipporna i Moray Firth, mörkbrun och nöjd, med alla åtta armarna ihoprullade under sig, och ute i viken visslar delfinerna en sista gång. Uppe i Loch Ness glider en stor grön skugga fram genom det bruna vattnet, och Nessi lägger sig till rätta på botten av sin sjö och väntar på fullmånen. God natt.
