Djupt i en dimmig dal i Skottland, omgiven av gröna kullar och mörka tallar, låg en stor och stilla sjö. Sjön var så djup att ingen någonsin hade sett botten – men där nere, i det mörka vattnet, bodde Nessi.
Nessi var inte som folk trodde. Han var inte farlig, och han röt inte om nätterna. Han var en mjuk, grön sjövarelse med stora, gyllengröna ögon och en lång, svajande hals som kunde nå ända upp till solljuset. Han älskade att titta upp genom vattnet när strålarna glittrade som guld.
Men även om sjön var vacker, var den också tyst. För tyst.
Nessi hade ingen att leka med. Ingen att prata med.
Han brukade simma upp till ytan och titta mot stranden, där människor ibland stod med kikare och kameror. De letade efter honom – men ingen såg honom på riktigt. Inte så på riktigt.
En morgon hörde han en man stå och prata i sin telefon med sin pojke:
”Ja, min pojke. Jag lovar att ta med en present hem till dig från Skottland.”
En present från Skottland? tänkte Nessi och fnissade tyst. Men det fanns något varmt i sättet mannen pratade med pojken på.
Den natten låg Nessi vaken på sjöns botten. Han tänkte på mannen och pojken och kände en märklig längtan i magen.
Kanske… kanske är det pojken jag hör hemma hos, tänkte han.
Nästa morgon följde han mannen i smyg. Han såg honom packa väskor, ta bilder av sjön en sista gång och köra mot staden. Nessi följde efter – hela vägen till flygplatsen. Det var ett märkligt ställe! Så många människor, så mycket oväsen, så många dofter!
När mannen ställde sin stora resväska på marken och vände sig bort för att säga hej då, smög Nessi närmare. Han slingrade sin hals, lyfte försiktigt på locket – och gled ner i resväskan.
Den luktade av hav, kaffe och mjuk ull. Precis innan resväskan stängdes hann han tänka: Nu hittar jag honom.
Flyget brummade, skakade och steg. Nessi höll andan större delen av resan. Men när det äntligen stannade hörde han en röst. En liten röst, ljus och glad:
”Välkommen hem, pappa!”
Nessi gömde sig helt stilla medan han kände att resväskan bars ut, ställdes i en bil och till sist lyftes in i ett hus. Så, äntligen, hörde han ett skratt och kände en liten knuff.
Resväskan öppnades.
Där stod pojken.
Hans hår var lite rufsigt, och hans ögon glittrade av nyfikenhet.
”Pappa… det är något i din resväska,” sa han tyst.
Nessi lyfte försiktigt huvudet. Solljuset träffade hans gröna fjäll, och hans ögon mötte pojkens. I ett ögonblick stod de bara och tittade på varandra.
Sedan log pojken. Inte ett skrämt leende, utan ett varmt, äkta.
”Hej, Nessi,” sa han lugnt. ”Vill du vara min vän?”
Nessi nickade. Eller… så gott som en sjövarelse nu kan nicka.
Den kvällen kunde pojken inte alls somna. Inte för att han var rädd, utan för att Nessi låg hopkrupen på golvet bredvid sängen. Hans gröna hud glittrade svagt i nattljuset, och hans andning lät som små vågor som sköljde in mot en strand.
Pojken sträckte ut handen och lade den på Nessis hals.
”Jag är glad att du kom hela vägen hit,” viskade han.
Och Nessi blåste en varm luftbubbla som träffade pojken på kinden som en stilla godnattkyss.
För första gången i sitt liv kände Nessi sig inte ensam.
Han behövde inte längre gömma sig i mörkret, för han hade hittat den han hörde hemma hos.
