Det var en gång en stor, grön sjövarelse som hette Nessi, och han bodde på botten av Loch Ness i Skottland.

Loch Ness är en lång, smal sjö mellan höga kullar. Den är så djup att det ryms mer vatten i den än i alla sjöar i England och Wales tillsammans. Vattnet är brunt och mörkt, och när man sticker ner handen kan man inte se sina egna fingrar. Det var där Nessi bodde. Han hade en lång hals, ett litet huvud och fyra breda simfötter, och han tyckte om att ligga alldeles stilla där nere och lyssna på vad som hände där uppe.

Det hände mycket där uppe. Det kom båtar med turister. Det stod folk på stranden med kikare och kameror och mobiltelefoner. De pekade och ropade varje gång en våg såg lite konstig ut. Men ingen av dem tittade riktigt ordentligt. De ville bara ta en bild och åka vidare.

Nessi kom aldrig upp när de stod där.

Men vid sjöns norra ände låg ett litet vitt hus med en grön dörr, och från trädgården gick en träbrygga ut i vattnet. Där bodde en pojke som hette Callum. Han var åtta år. Hans pappa, Hamish, körde turistbåten på dagarna, och hans mamma, Fiona, skötte postkontoret nere i byn.

Varje kväll efter middagen gick Callum ut på träbryggan. Han hade en orange flytväst på sig, för det var regeln. Han fick gå ända ut till slutet av bryggan, men aldrig längre, och aldrig i vattnet ensam. Sedan satte han sig med benen dinglande över kanten och pratade.

Han pratade inte med någon. Han pratade med sjön.

”I dag var det en man som trodde att en trädstam var du”, sa han. ”Pappa sa ingenting. Han bara blinkade åt mig.”

Eller: ”Vi har fått en ny lärare. Hon kan stå på händerna.”

Eller: ”Om du finns vill jag gärna veta om du tycker om brysselkål. Det gör inte jag.”

Nessi lyssnade. Han lyssnade varenda kväll. Han låg en bit ut, alldeles nere vid botten, och hörde pojkens röst genom vattnet. Han tyckte om den. Den frågade inte efter bilder. Den bara berättade.

En morgon i oktober låg det dimma över sjön. Så tät att man inte kunde se andra stranden. Callum hade gått upp tidigt, eftersom han inte kunde sova, och han gick ut på bryggan i pyjamas, flytväst och gummistövlar.

Ute i dimman dök något upp. Först ett litet huvud. Sedan en lång hals. Den reste sig långsamt ur det bruna vattnet och fortsatte, tills huvudet var lika högt som ett litet träd.

Callum stod alldeles stilla.

Nessi böjde halsen och tittade på pojken med två stora, mörka ögon.

”Jag tycker inte heller om brysselkål”, sa han. ”Jag tycker bäst om vattenväxter. Och björnbär, när de hänger ut över vattnet på sensommaren.”

Callum satte sig ner på bryggan, för benen ville plötsligt inte bära honom.

”Jag visste det”, viskade han. ”Jag visste att du lyssnade.”

De pratade tills dimman började lätta. Callum berättade om läraren som kunde stå på händerna, om sin pappas båt och om den gången han hade hittat en sten med ett hål i. Nessi berättade hur sjön såg ut från botten, där det låg gamla stenar och tång och där vattnet var så stilla att man kunde höra sin egen hals knarra när man vred på den.

När solen kom fram dök han ner igen. ”Du får inte berätta det för någon”, sa han innan han försvann.

”Det gör jag inte”, sa Callum. ”Bara för pappa. Och han säger ingenting. Han bara blinkar.”

Callum satt inte längre och pratade med sjön. Nu pratade han med någon. Varje kväll, när turisterna hade åkt och lampan på postkontoret var släckt, kom ett litet huvud upp ute i det mörka vattnet, precis vid slutet av bryggan. Och Nessi lyssnade, och Callum berättade, och ibland var det tvärtom.

Det var den pojken som Nessi hörde hemma hos. Och han kunde stanna precis där han alltid hade varit.

På botten av Loch Ness ligger Nessi nu och vilar sin långa hals mot en slät sten, du, och han kan fortfarande höra de sista orden från bryggan innan Callum gick in. Callum sover i det vita huset med den gröna dörren, och den orange flytvästen hänger på kroken bredvid stenen med hålet i. God natt.