Det var en gång en blomälva som hette Embla. Hon var inte större än ett bi, hon hade genomskinliga vingar med fina gröna ådror, och hon bodde i en blåklocka på en äng vid en sjö.
Varje morgon flög hon över ängen och tittade till blommorna. Hon rätade upp de böjda stjälkarna. Hon blåste bort daggdropparna från de blad som var för tunga. Hon sa god morgon till klövern och till vallmon och till den gamla tisteln, som alltid var lite sur.
Och eftersom hon var så liten kunde hon höra saker som ingen annan kunde höra. Hon kunde höra gräset växa. Hon kunde höra bina prata. Och en morgon i juni hörde hon en sång.
Den var svag. Det var en liten darrande ton som steg och sjönk. Mmmmm. Mmmmm. Den kom från en prästkrage nere vid sjön.
Embla flög dit.
På prästkragen satt en fjäril. Den var orange och svart med vita fläckar, och den satt alldeles stilla med vingarna hopfällda. Men den darrade. Hela kroppen skakade en pytteliten aning. Och det var den som sjöng.
”Varför sjunger du?” frågade Embla.
”Jag sjunger inte”, sa fjärilen. Dess röst var lika darrande. ”Jag fryser.”
Embla tittade upp. Solen hade inte kommit upp över träden än. Ängen låg i skugga, och daggen var kall.
”Jag kan inte flyga när jag är kall”, sa fjärilen. ”Mina vingmuskler måste vara varma. Så jag sitter och darrar med dem. Det hjälper lite. Men det tar lång tid.”
Embla visste vad hon skulle göra.
Hon flög upp till toppen av den höga tisteln som stod längst ut i kanten av ängen. Där var solljuset precis på väg. Hon kunde se det glimma i toppen av björkarna.
”Tistel”, sa hon. ”Får en fjäril sitta på dig?”
Tisteln var sur. Det var den alltid. Men den sa ja.
Embla flög tillbaka. ”Orkar du flyga så långt? Bara dit bort?”
Fjärilen darrade lite till. Sedan öppnade den vingarna och fladdrade, långsamt och tungt, de få metrarna bort till tisteln. Den landade på toppen.
Och då kom solen.
Den kom upp över björkarna och träffade tistelns topp som allra första ställe på hela ängen. Den träffade fjärilen. Fjärilen bredde ut vingarna helt, platta, så att solen kunde värma dem. Den orange färgen lyste.
Sången tystnade. Fjärilen satt bara och värmde sig.
Efter en stund lyfte den. Den flög en cirkel runt Embla, lätt och snabb. Sedan flög den ut över ängen.
”Tack!” ropade den.
Embla satte sig på tisteln och värmde sig också lite. Tisteln sa ingenting. Men den lät henne sitta kvar.
Varje morgon resten av sommaren hörde Embla den lilla darrande sången nerifrån ängen. Och varje morgon visade hon vägen upp till tisteln, där solen kom först.
Alla fjärilar på ängen sover med vingarna hopfällda. I morgon bitti fryser de lite igen. Men den sura gamla tisteln vet var solen kommer först. God natt.
