Det var en gång tre detektiver. De hette Ida, Malik och Sven, de gick i 3A, och de hade en detektivbyrå i ett gammalt tält i Svens trädgård, med en skylt där det stod STÄNGT på ena sidan och ÖPPET på den andra.
De hade löst fyra fall. En försvunnen katt, som satt i grannens garage. En försvunnen matsäck, som låg i Maliks egen väska. Ett mystiskt ljud, som var en lös hängränna. Och vem som hade ätit de sista pepparkakorna, men det fallet var avslutat, eftersom det var Svens pappa.
Det femte fallet kom från Svens mamma.
”Jag har hört talas om en skatt”, sa hon en lördagsmorgon. ”I skogen vid sjön. Det finns en låda gömd där. Många har hittat den, men ingen har tagit med den hem.”
”Varför inte?” sa Ida.
”Det är regeln”, sa Svens mamma. ”Man hittar den. Man skriver sitt namn. Och sedan lägger man tillbaka den där den var.”
De tre detektiverna tittade på varandra.
”Vem har gömt den?” frågade Malik.
”Det vet jag inte”, sa Svens mamma. ”Men jag har koordinaterna.” Hon höll upp sin telefon. På skärmen fanns en karta, med en liten grön prick mitt i skogen. ”Det kallas geocaching. Det finns sådana lådor gömda över hela världen. Vill ni hitta den?”
Det ville de.
De packade detektivväskan. Lupp, anteckningsbok, blyertspenna, tre äpplen och ett paket kex. Svens mamma körde dem ut till skogen och parkerade vid sjön.
”Jag följer med”, sa hon. ”Men jag säger ingenting. Det är ert fall.”
De gick in i skogen. Svens mamma höll i telefonen, och Ida läste upp siffrorna. Hundratjugo meter. Hundra meter. Nittio.
Skogen var tyst. Det låg gula löv på stigen. En hackspett knackade någonstans.
Femtio meter. Sedan svängde stigen åt fel håll, och siffran började stiga igen.
”Vi måste gå av stigen”, sa Malik.
De gick in mellan träden, försiktigt, för det fanns björnbärssnår. Trettio meter. Tjugo. Tio.
Sedan stod de i en liten glänta. Där fanns en kullfallen bok, en stor grå sten med mossa på och massor av ormbunkar. Telefonen sa: Du är framme.
”Den är här”, viskade Ida. ”Någonstans.”
De letade. Malik letade under den kullfallna boken. Ida letade bakom stenen. Sven lade sig på magen och tittade in under ormbunkarna med luppen.
Ingenting.
De letade i en kvart. Sven hittade en snigel och en kula av folie. Malik hittade ett hål där det bodde något som han inte ville sticka in handen till. Ida satte sig på stenen och tänkte.
”Om jag skulle gömma något”, sa hon långsamt, ”så skulle jag gömma det någonstans där folk inte skulle se det om de bara gick förbi. Men där detektiver skulle.”
Hon tittade ner på stenen hon satt på. Den var stor och rund. Men på ena sidan, nere mot marken, låg en mindre sten lutad mot den. En platt sten. Lite för platt. Lite för prydligt lagd.
Hon reste sig och lyfte på den.
Under den fanns ett hål. Och i hålet låg en plastlåda, grön som mossa, med ett lock som var stängt med ett gummiband.
”FALLET ÄR LÖST!” ropade Sven, så att hackspetten slutade knacka.
De satte sig i en ring med lådan i mitten. Ida tog av gummibandet. Hon lyfte på locket.
I lådan låg en liten anteckningsbok i en plastpåse och en blyertspenna. Och under den låg en hög små saker. En plastdinosaurie. En nyckelring med en fyr. En slät vit sten med ett ansikte ritat på. En liten bil utan hjul. Ett suddgummi format som en banan. Ett vykort från Norge.
Malik öppnade anteckningsboken. Den var full av namn. Det var skrivet med blyerts och kulspetspenna och en gång med en röd tuschpenna. Det stod datum vid alla. Några var från förra veckan. Det äldsta var från innan de var födda.
”Familjen Johansson. Hittad efter tre timmar!!”
”Karin och Björn från Göteborg. Underbar dag.”
”Tack för skatten. Jag tog bilen och lade en visselpipa. Hälsningar Theodor, 6 år.”
Sven letade efter visselpipan. Den fanns inte där. Någon hade tagit den och lagt bilen utan hjul i stället.
”Man får gärna ta något”, sa Svens mamma tyst. Det var det första hon hade sagt. ”Om man lägger dit något annat.”
De tre detektiverna tittade på varandra. Sedan öppnade Ida detektivväskan. Hon tog fram luppen. Det var den fina luppen, med handtag av trä.
”Är du säker?” sa Malik.
”Det är en detektivskatt”, sa Ida. ”Nästa gång kommer det någon som behöver en lupp.”
Hon lade luppen i lådan. Och hon tog nyckelringen med fyren.
Malik skrev i anteckningsboken, med fina bokstäver: Detektivbyrån Ida, Malik och Sven. Fall nummer fem. Löst. Vi lade en lupp. Var rädda om den.
Sedan stängde de lådan, satte på gummibandet, lade tillbaka den i hålet och lade den platta stenen över. Precis som den hade legat. Sven gick tre steg bakåt och tittade. Man kunde inte se någonting.
”Perfekt”, sa han.
På vägen hem i bilen satt Ida med nyckelringen i handen. Fyren var liten och röd och vit och lite sliten.
”Vem tror ni hade den innan?” sa hon.
”Någon som har varit vid en fyr”, sa Malik.
”Någon som tyckte om fyrar”, sa Sven.
På kvällen hängde Ida upp nyckelringen på kroken ovanför sin säng. Hon tänkte på lådan ute i skogen. Den låg i sitt hål under stenen nu, i mörkret, med luppen överst. Och en dag skulle någon hitta den.
Någonstans i en skog ligger en grön låda under en platt sten och väntar på nästa detektiv. Den ligger bra. Den har ingen brådska. Det har inte du heller. God natt.
