Det var en gång en tax som hette Sonny, och han hade väldigt korta ben och en väldigt gäll röst.
Han bodde i ett gult hus vid en sjö i Småland tillsammans med en pojke som hette Arvid, och Arvids mamma och pappa. Varje morgon gick de en promenad längs sjön, Arvid och Sonny. Arvid höll i kopplet och Sonny drog i det, med nosen nere i gräset och svansen uppe som en antenn.
Sonny älskade den promenaden. Det fanns så många saker att lukta på. Och så många saker att skälla på.
Han skällde på cyklister. Han skällde på löv som blåste. Han skällde på en plastpåse som hade fastnat i en buske. Men allra mest skällde han på fåglar.
”Voff! Voff-voff-voff!”
Kråkor flög upp. Måsar skrek. Änderna simmade iväg i en lång, irriterad rad. Och Sonny var mycket nöjd med sig själv.
En dag i maj hade det kommit några nya ute vid vassen. Det var ett par knölsvanar, stora och vita, med orange näbb och en svart knöl högst upp. Och bakom dem, på rad, simmade fem små, grå, duniga ungar.
Sonny såg dem direkt. Han spände hela sin långa kropp och öppnade munnen.
”Voff! Voff-voff!”
Det som hände sedan hade Sonny inte räknat med.
Den största svanen, pappan, vände sig om. Han reste sig i vattnet. Han lyfte vingarna över ryggen så att de stod som två stora, vita segel, och han böjde halsen bakåt, och så kom han simmande rakt mot dem, med långa, kraftiga tag, medan han väste.
Sonny slutade skälla. Han satte sig. Sedan gömde han sig bakom Arvids ben.
”Vi går lite längre bort”, sa Arvid och drog försiktigt i kopplet. Svanen stannade ute i vattnet. Han fortsatte att hålla vingarna uppe tills de hade kommit en bra bit bort längs stigen. Då vek han långsamt ihop dem och simmade tillbaka till sin familj.
Sonny darrade lite. Han sa ingenting resten av promenaden.
Den kvällen satt Arvid och hans pappa på trappan. Sonny låg bredvid dem med huvudet på tassarna.
”Han ville bara skydda sina ungar”, sa pappa. ”Svanar är väldigt bra föräldrar. De håller ihop hela livet, och de tar hand om ungarna tillsammans, både pappan och mamman. Han trodde att Sonny ville göra dem illa.”
”Sonny ville bara skälla”, sa Arvid.
”Det vet inte svanen”, sa pappa.
Arvid tittade på Sonny. Sonny tittade upp på honom med sina bruna ögon.
Nästa morgon tog Arvid med sig en påse med små korvbitar på promenaden. När de kom fram till badbryggan, en bra bit från vassen, satte han sig längst ut med benen dinglande över kanten.
”Sitt”, sa han.
Sonny satte sig.
Ute på sjön simmade svanarna. Sonny såg dem. Han öppnade munnen.
”Sch”, sa Arvid och höll upp en korvbit. ”Tyst.”
Sonny stängde munnen. Han fick korven.
De satt där i tio minuter. Sedan gick de hem. Nästa dag satt de där i en kvart. Och dagen därpå i tjugo minuter. Varje gång Sonny var tyst fick han en korvbit. Och varje gång han glömde det och skällde reste sig Arvid, och då gick de hem utan fler korvbitar.
Sonny var inte dum. Efter en vecka satt han alldeles stilla på badbryggan, varje morgon, med öronen lyfta och blicken ute på sjön.
Och en morgon kom svanarna närmare.
De kom inte ända fram till bryggan. Men de simmade förbi, en bit ut, i en långsam båge. Svanmamman simmade först. Och på hennes rygg, inne bland de vita fjädrarna, satt två av de små, grå ungarna och tittade ut. Det gör svanungar när de är trötta. De kryper upp på ryggen på sin mamma eller pappa och låter sig seglas.
Sonny tittade på dem. Han darrade lite av ren förväntan. Men han sa ingenting. Inte ett enda voff.
Svanpappan tittade bort mot badbryggan. Han lyfte inte vingarna. Han simmade bara förbi, lugnt, med rak hals.
”Bra, Sonny”, viskade Arvid och gav honom den största korvbiten i hela påsen.
Nu ligger Sonny i sin korg i det gula huset och snarkar med små, korta voff i sömnen. Och ute på sjön sover fem små svanungar tätt under sin mammas vinge, för om man är tyst får man titta på dem. Sov gott, min vän. God natt.
