Det var en gång en älva som hette Knopp. Hon var född i maj, under ett bokblad som just hade slagit ut, och hon hade aldrig sett skogen vara något annat än grön.
Hon bodde i älvskogen. Det var en skog av stora gamla bokar, där ljuset kom ner mellan löven i gröna fläckar, och där älvorna hade sina hus uppe i grenarna. Hela sommaren hade Knopp flugit runt bland löven. Hon kände dem allihop. Hon sov under ett av dem varje natt.
En morgon i oktober vaknade hon, och bladet ovanför henne var gult.
Knopp satte sig upp. Hon tittade sig omkring. Det var inte bara hennes blad. Det var hela grenen. Hela trädet. Och trädet bredvid var rött. Och ett annat var brunt och prasslade när vinden blåste.
”Hjälp!” ropade Knopp. ”Skogen är förtrollad!”
Hon flög från träd till träd. Överallt var det likadant. Gult och rött och orange och brunt. Och på sina ställen föll löven. De släppte grenarna och dalade ner, vände och snurrade i luften och lade sig på marken.
Knopp flög ner till den gamla älven Bark, som bodde i ett hål i den äldsta boken. Han var så gammal att han hade skägg ända ner till fötterna, och han satt och drack te ur en ekollonskål.
”Bark! Någon har förtrollat skogen! Löven försvinner!”
Bark tittade på henne. Sedan tittade han ut på skogen.
”Är det din första höst?” frågade han.
”Min vad?”
”Det var det jag trodde”, sa Bark. Han hällde upp te i en ekollonskål till och gav den till henne. ”Sätt dig. Det är ingen förtrollning. Det är höst.”
Han förklarade alltihop. Att träden blir trötta på hösten, när solen står lägre och dagarna blir korta. Att de drar in allt det gröna i sig, ner i grenarna och stammen och rötterna, för att spara det. Och att det som blir kvar i löven är gult och rött. Det hade funnits där hela tiden. Det gröna hade bara täckt över det.
”Och sedan släpper de löven”, sa Bark. ”Och sover hela vintern.”
”Kommer löven tillbaka?”
”Varje vår”, sa Bark. ”Jag har sett det tvåhundra gånger.”
Knopp tittade ut på skogen. Den var inte grön. Men nu, när hon tittade ordentligt, var den inte sorglig heller. Den var gyllene. Ljuset kom ner mellan de gula löven och fick alltihop att skina som honung. Och på marken låg löven i ett tjockt, mjukt, prasslande täcke.
Den natten sov hon inte under sitt blad. Det hade fallit. Hon hittade det på marken, gult med en röd kant, och hon kröp in under det och drog det över sig.
Det prasslade när hon vände sig.
En morgon i april vaknade hon för att något kittlade henne i ansiktet. Det var ett litet ljusgrönt blad som just hade slagit ut på grenen ovanför henne. Det var skrynkligt som ett nyfött öra.
”God morgon”, sa Knopp.
Är det höst där du bor? Då ligger träden och sover nu, med allt det gröna gömt i rötterna. De vaknar igen till våren. Det ska du också, men först i morgon. God natt.
