Det var en gång en månälva som hette Silva. Hon var liten och ljus som en bit månsken, och hon sov på dagen i ett hoprullat bokblad i skogsbrynet och vaknade när solen var borta.

Hennes uppgift var att ta hand om nattblommorna.

Det fanns inte så många av dem. Det var de få blommor som stängde sig på dagen och öppnade sig på natten. Och de viktigaste av dem var nattljusen, som stod i en lång gul rad längs grusvägen vid skogen.

Nattljus är höga, med stora gula blommor som små lampor. På dagen är knopparna stängda, långa och spetsiga som små penslar. Men på kvällen, när ljuset blir mjukt, händer något. Då öppnar de sig.

Och det går fort. Så fort att man kan se det.

Den kvällen i juli satte sig Silva på ett grässtrå mitt i raden och väntade. Solen var borta. Himlen var rosa och sedan lila. Det var den tiden när nattljusen dansade.

Den första knoppen började darra. Det gröna skalet som höll om den sprack upp på ena sidan. Plojnk. Den gula blomman låg hopvikt där inne, som ett litet skrynkligt papper. Sedan vecklade den ut sig. Ett kronblad. Två. Tre. Fyra. Det tog mindre än en minut, och sedan stod den där, rund och gul och öppen, och doftade sött.

Sedan nästa. Plojnk. Och nästa.

Hela raden började öppna sig, en efter en, upp och ner längs stjälkarna, som små gula lampor som tändes. Plojnk. Plojnk. Det såg ut som om blommorna dansade. En liten tyst dans i skymningen.

Silva flög från den ena till den andra och lyssnade. Hon klappade händerna varje gång en vecklade ut sig.

Men en knopp öppnade sig inte.

Den satt högst upp på den högsta stjälken, och den darrade och darrade, men det gröna skalet ville inte släppa.

Silva flög dit upp och satte sig bredvid.

”Ta det lugnt”, sa hon. ”Du behöver inte skynda dig.”

Knoppen darrade lite. Sedan blev den stilla.

Och sedan gick månen upp. Den kom fram bakom träden, stor och gul, och ljuset föll över raden av nattljus. Och i samma stund darrade den sista knoppen en gång till. Plojnk. Den gula blomman vecklade ut sig, långsamt, ett kronblad i taget, rakt in i månskenet.

Den var den största av dem alla.

Silva satte sig på kanten av den och dinglade med benen. Hela raden stod öppen nu. Nattljusen lyste svagt gult i mörkret.

Varje blomma är bara öppen en natt. I morgon vissnar de, och då är nya knoppar redo att dansa i morgon kväll. Men i natt står nattljusen öppna längs grusvägen, och en liten månälva sitter högst upp på den största av dem och nynnar. God natt.