Det var en gång en liten pojke som hette Mikas. Han var sex år och ville bli riddare, och en natt landade en stjärna i rabatten utanför hans fönster. När han rörde vid den snurrade världen runt, och han stod på en kulle ovanför en by där alla såg väldigt trötta ut.
En riddare i bucklig rustning kom fram till honom. ”Äntligen”, sa hon. ”Är du den nya riddaren?”
”Jag tror det”, sa Mikas.
”Bra. Jag är riddare Gertrud. Vi har problem med en drake.”
Draken bodde i berget ovanför byn. För en vecka sedan hade den flugit ner på natten och tagit alla byns klockor. Kyrkklockan. Skolklockan. Kornas klockor. Till och med den lilla klockan över bagarens dörr.
”Utan klockor vet ingen vad klockan är”, sa Gertrud. ”Folk kommer för sent till allting. Korna försvinner. Och bagaren gråter.”
”Varför tog draken klockor?” frågade Mikas.
Gertrud blinkade. ”Det har ingen frågat.”
Så gick de uppför berget. Gertrud gick först med svärdet. Mikas gick bakom med en pinne. Vid grottans öppning stannade Gertrud.
”Jag går in och slåss”, sa hon.
”Får jag fråga först?” sa Mikas.
Gertrud tänkte. ”Fem minuter.”
Mikas gick in. Grottan var varm och luktade svavel. Och längst in låg draken, stor och grön, hoprullad runt en hög med klockor. Bredvid henne låg tre ägg. Stora, prickiga ägg som hade börjat spricka.
”Vem är du?” väste draken.
”Mikas”, sa Mikas. Hans röst var väldigt liten. ”Varför tog du byns klockor?”
Draken tittade på honom länge. Sedan suckade hon, så att det kom rök ur näsan.
”För att de ringer”, sa hon. ”Varje morgon, ding, dang, dong. Varje middag. Varje kväll. Mina ägg ska kläckas i lugn och ro. Varje gång klockorna ringer skakar de. Så jag tog klockorna. Nu är det tyst här.”
Mikas tittade på äggen. ”När kläcks de?”
”Om tre dagar. Kanske fyra.”
Mikas tänkte. ”Om du ger tillbaka klockorna”, sa han långsamt, ”så kan jag fråga om de vill ringa tyst. Bara i fyra dagar. Med en trasa runt kläppen.”
Draken lyfte huvudet. ”Går det?”
”Jag tror det. Och bagarens klocka låter ändå inte så högt.”
Han gick ut till Gertrud och berättade. Gertrud lade ner svärdet. Sedan gick hon ner till byn och berättade för alla.
Den eftermiddagen bar byns folk hem sina klockor från berget. Draken hjälpte till. Hon bar kyrkklockan i klorna och satte försiktigt upp den i tornet. Och på kvällen ringde den. Med en tjock yllesjal runt kläppen. Dunk. Dunk. Dunk.
Det var det mjukaste ljud Mikas någonsin hade hört.
Fyra dagar senare kläcktes äggen. Tre små drakar, gröna och blöta och väldigt sura. Och det första ljud de hörde var kyrkklockan som ringde, dunk, dunk, dunk, långt nere i dalen.
De somnade direkt.
Mikas kände världen snurra. Han låg i sin säng. Utanför fönstret ringde kyrkklockan i hans egen stad. Den var inte dämpad. Den var bara långt borta.
Dunk, du. Dunk. Dunk. Det är en klocka med en sjal runt, någonstans långt borta. Tre små drakar sover till den. Det kan du också. God natt.
