Det var en gång en pojke som hette Elias, och han kunde inte somna förrän mamma hade berättat en saga. Inte läst. Berättat. Det skulle vara en som inte stod i någon bok.
”Om Egypten”, sa han den kvällen. ”Med en farao.”
Mamma satte sig vid hans fötter och tänkte.
”Det var en gång”, började hon, ”en farao som bara var sju år gammal.”
”Precis som jag.”
”Precis som du. Han bodde i ett palats vid floden Nilen, där det var så varmt att till och med krokodilerna sov middag. Och han hade en mask av guld. Den skulle han ha på sig varje gång han visade sig för folket. Den var vacker. Den hade blå ränder och ögon av svarta stenar. Men den var väldigt tung.”
”Hur tung?”
”Som en vattenmelon.”
Elias tänkte på att ha en vattenmelon på huvudet. ”Det skulle jag inte tycka om”, sa han.
”Det tyckte inte faraon heller om”, sa mamma. ”Och en morgon var masken borta.”
”Stulen?”
”Det trodde alla. Hela palatset vändes upp och ner. Tjänarna tittade under sängarna. Vakterna tittade i stallet. Prästerna tittade i templet. Ingen mask. Och på eftermiddagen skulle faraon ut på den stora trappan och vinka till folket.”
”Vem hittade den?”
”En liten flicka som hette Nefer. Hon var kockens dotter, och hon var den enda i palatset som lekte med faraon. Hon hade märkt något som ingen annan hade sett.”
”Vad då?”
”Att faraon skrattade. Hela förmiddagen. Han sprang runt i trädgården och jagade ibisfåglar och plaskade i lotusdammen, och han skrattade, så som han aldrig gjorde när han hade masken på sig.”
Elias satte sig upp lite. ”Det var han själv”, sa han. ”Han hade gömt den själv.”
Mamma log. ”Nefer tänkte samma sak. Så hon gick fram till honom vid dammen och satte sig bredvid honom. Hon frågade inte var masken var. Hon frågade bara: Är den tung?”
”Och sedan?”
”Då sa faraon ja. Och sedan sa han att han hade gömt den i sandlådan, där kungens hundar brukade gräva efter ben. Han ville bara ha en enda dag då han inte behövde vara farao.”
Elias var tyst en stund. ”Fick han skäll?”
”Nefer tänkte länge”, sa mamma. ”Om hon berättade det för vakterna skulle han få skäll. Men om hon inte sa något skulle folket stå och vänta vid trappan, och det skulle inte komma någon farao.”
”Vad gjorde hon?”
”Hon grävde upp masken tillsammans med honom. De borstade bort sanden. Och sedan föreslog hon något. Att han bara skulle ha den på sig när han stod på trappan. Inte hela dagen. Och att han efteråt skulle komma ner i trädgården och jaga ibisfåglar med henne.”
”Och det sa de vuxna ja till?”
”Faraons mamma sa ja. Hon var drottning, och hon hade själv burit en tung krona när hon var liten. Hon kom ihåg hur det var.”
Elias lade sig ner igen. ”Så då kom han ut på trappan med masken på.”
”Han kom ut på trappan med masken på. Och alla jublade. Och under masken, där ingen kunde se det, hade han lera från lotusdammen på näsan och ett stort, hemligt flin.”
”Och sedan?”
”Och sedan tog han av den, gick ner i trädgården, och så lekte de tills solen gick ner bakom pyramiderna.”
Mamma reste sig och drog upp täcket.
”Var det en sann saga?” frågade Elias.
”Det vet jag inte”, sa mamma. ”Jag hittade på den alldeles nyss.”
Elias tänkte på faraon med lera på näsan. Han log lite för sig själv i mörkret.
”Mamma?”
”Ja?”
”Jag har ingen mask på mig.”
”Nej”, sa mamma. ”Det har du inte. Du får bara vara du. Hela natten.”
Nu kan du också ta av dig din osynliga mask, du, om du har haft en på dig i dag. Lägg den bredvid sängen. Du behöver inte vara något annat än du medan du sover. God natt.
