Det var en gång en flicka som hette Freja. Hon gick i tvåan, och hon hade en bästa vän som hette Ludvig. De satt bredvid varandra, och de hade ett problem: De ville gärna skicka hemliga meddelanden på lektionerna, men alla i klassen kunde läsa.
Så en dag åkte tvåan på utflykt till runstenarna i Jelling.
Där stod två stora stenar vid kyrkan, var och en i sitt eget glashus. Den ena var helt täckt av konstiga tecken, streck och pinnar och små krokar, som löpte i band över stenen.
”Det är runor”, sa guiden, en ung man med stickad mössa. ”Vikingarnas bokstäver. Det står att kung Harald lät hugga stenen till minne av sin pappa och sin mamma.”
Freja tittade på tecknen. Inget av dem liknade någon bokstav hon kände till.
”Kan man fortfarande läsa dem?” frågade hon.
”Det kan alla som lär sig”, sa guiden. Han delade ut ett litet kort till var och en av dem. På kortet fanns sexton runor, och under varje runa stod bokstaven den betydde.
Freja tittade på Ludvig. Ludvig tittade på Freja. De tänkte precis samma sak.
Det var den perfekta hemliga koden.
Nästa dag på matten rev Freja av en liten bit papper från sitt kladdhäfte. Hon tittade på kortet under bänken och ritade långsamt, streck för streck, tre små runor som såg ut som pinnar med krokar på.
De betydde HEJ, eller något som var nära. Det fanns nämligen inget J. Det fanns inte heller något E. Vikingarna hade bara sexton runor, så man fick nöja sig. Det gjorde det ännu mer hemligt.
Ludvig fick lappen under bänken. Han tittade på sitt kort länge. Sedan skrev han tillbaka. Det tog honom större delen av lektionen.
Så höll de på hela veckan. Meddelandena var korta, för det tog lång tid att skriva dem. KAKA. RAST. SKOLGÅRDEN. GRÖN JACKA. Och en gång bara: HAHA.
På fredagen skrev Freja det längsta meddelandet hittills. Det handlade om att hon tyckte att Ludvigs nya skor såg ut som två bananer. Hon vek ihop det och skickade det under bänken.
Men precis när Ludvig skulle ta det tappade han det. Det landade på golvet. Och precis bredvid stod deras fröken, Lena.
Lena plockade upp lappen och vecklade ut den.
Freja och Ludvig höll andan. Det gjorde ingenting. Hon kunde ju inte läsa det.
Lena tittade länge på lappen. Sedan tittade hon ner på Ludvigs fötter. Hon började skratta. Först lite, och sedan så mycket att hon fick hålla sig i katedern.
”Har du skrivit att hans skor ser ut som bananer?” frågade hon, när hon kunde prata igen. ”Med runor?”
Freja blev alldeles röd. ”Kan du läsa runor?”
”Jag har läst historia i fem år”, sa Lena. Hon tog en krita och skrev på tavlan, stort och tydligt, med runor.
Hela klassen tittade. Ingen av de andra kunde läsa det. Bara Freja och Ludvig, med sina kort.
Där stod: NÄSTA GÅNG SKRIVER NI PÅ RASTEN.
Den kvällen låg Freja i sin säng och övade på att skriva sitt namn med runor på baksidan av kortet. Det var svårt. Det fanns fortfarande inget J, och hon fick använda I i stället för både E och J. Hon skrev det ändå. Fem små tecken som såg ut som pinnar och krokiga grenar.
Sedan lade hon kortet under kudden.
Kan du rita ett streck, du, rakt upp och ner? Då har du ritat en runa. Den betyder I. Rita den med fingret på täcket nu, alldeles tyst, och sedan blundar du. God natt.
