Det var en gång en pojke som hette Benedikt, och han var på semester i Arizona med sin mamma och pappa. Arizona ligger i Amerika, och där finns en öken som inte är gjord av sand, så som Benedikt hade trott. Den var gjord av röd jord och sten, och det växte kaktusar överallt.
Den största sortens kaktus hette saguaro. Den kunde bli högre än ett hus och ha armar som stack upp i luften, som om den blev överraskad.
En eftermiddag gick familjen en promenad på en stig i en nationalpark. Det var mot kvällen, och hettan höll på att släppa. En parkvakt var med, en kvinna i grön skjorta och bred hatt. Hon hette Maria, och hon gick först, och alla skulle hålla sig på stigen, sa hon, för det kunde finnas skallerormar mellan stenarna.
Benedikt höll sin pappa i handen.
Himlen blev orange, och sedan rosa, och sedan lila. Kaktusarna blev svarta siluetter mot himlen.
Och då hörde Benedikt något.
”Hu-hu-hu-hu.”
Det var ett litet ljud. Ljust och snabbt, som en valp som gnyr, eller någon som skrattar med munnen stängd.
”Vad var det?” viskade han.
Ingen hade hört det. Han stod alldeles stilla.
”Hu-hu-hu-hu.”
Det kom från en av de stora saguarokaktusarna. Den stod precis vid stigen med tre armar, och den såg ut som en man som vinkade.
”Mamma”, sa Benedikt. ”Den där kaktusen säger något.”
Mamma tittade på kaktusen. Pappa tittade på kaktusen. Då sa ljudet det igen. ”Hu-hu-hu-hu.” Nu hörde de det allihop.
”Kaktusar kan inte prata”, sa pappa långsamt. Men han lät inte helt säker.
Parkvakten Maria kom tillbaka längs stigen. Hon log när hon såg var de tittade.
”Ni har hittat en av mina favoriter”, sa hon tyst. ”Titta på hålet. Där, ungefär halvvägs upp.”
Benedikt tittade. Högt uppe på kaktusen fanns ett litet runt hål, inte mycket större än en tennisboll. Och i hålet satt ett ansikte. Det hade två runda gula ögon och vita ögonbryn och var inte större än en kopp.
”Det är en kaktusuggla”, viskade Maria. ”Elf owl kallar vi den här borta. Det är en av världens minsta ugglor. Den väger mindre än ett hönsägg.”
”Bor den inne i kaktusen?” frågade Benedikt.
”En hackspett har hackat hålet”, sa Maria. ”Och där inne är kaktusen sval på dagen och ljummen på natten. Det är det bästa huset i hela öknen. Ugglan sover där inne hela dagen. Nu har den precis vaknat.”
Den lilla ugglan tittade på dem. Den blinkade. Sedan sa den ”hu-hu-hu-hu” igen, och bakom dem, från en annan kaktus, svarade en annan liten röst.
”Det är dess partner”, sa Maria. ”De säger god kväll till varandra.”
Sedan bredde ugglan ut sina två små vingar och flög ljudlöst ut i skymningen. Den var borta på ett ögonblick.
”Den ska ut och jaga”, sa Maria. ”Nattfjärilar och skalbaggar. När solen går upp i morgon flyger den hem till sitt hål igen.”
De gick tillbaka till bilen medan de första stjärnorna tändes. Det fanns så många stjärnor över öknen att Benedikt aldrig hade sett något liknande. På väg hem till motellet satt han med pannan mot rutan och tittade på kaktusarna som for förbi i mörkret. Han tänkte på hur många av dem som hade ett litet ansikte i ett hål.
Den kvällen somnade han medan han tänkte på en liten gul blick och en liten röst som sa hu-hu-hu.
Hu-hu-hu-hu, säger kaktusugglan från sin kaktus. Den säger god kväll medan den själv går upp. Det är en konstig uggla. Men nu är det din tur att krypa in i ditt hål. God natt.
