Det var en gång två vänner som hette Lukas och Amina. Lukas hade fräknar och en ryggsäck med alldeles för många saker i, och Amina hade en anteckningsbok där hon skrev ner allt hon såg. De gick i samma klass, och en regnig dag på museet kom de bort från de andra i den egyptiska salen.
Bakom en glasmonter låg en liten amulett. Den var formad som en skarabé, en skalbagge med vikta vingar, och den var blå som himlen över en öken.
”Det står att den är tre tusen år gammal”, läste Amina.
Lukas lade fingret på glaset. Det var varmt.
Och sedan var glaset borta. Och museet var borta. Och de stod i sand upp till anklarna, i en sol så skarp att de fick kisa, och amuletten låg i Lukas hand.
Framför dem flöt en bred, brun flod. Längs stranden växte palmer och höga vass. Och på åkern närmast dem stod en flicka i deras egen ålder och försökte bära vatten i en lerkruka uppför slänten. Hon spillde det mesta.
Hon fick syn på dem och stirrade. Sedan fick hon syn på amuletten.
”Har ni den från templet?” frågade hon. Lukas och Amina förstod henne, fast hon talade ett språk de aldrig hade hört. Det måste vara amuletten.
”Den … hittade oss”, sa Amina.
Flickan hette Tiye. Hon berättade att floden var låg i år. Vattnet kom inte ända upp till åkrarna som det brukade. Och om säden inte fick vatten skulle det inte finnas något bröd till vintern.
”Kan inte amuletten göra regn?” frågade Lukas och skakade lite på den.
Det kom inget regn. Det kom ingenting.
Tiye skrattade. ”Det regnar nästan aldrig här”, sa hon. ”Vattnet kommer från floden. Det måste bara upp.”
Hon visade dem en konstig maskin vid stranden. En lång stång på ett stativ, med en hink i ena änden och en tung klump lera i den andra. Som en gungbräda.
”En shaduf”, sa Tiye. ”Man drar ner hinken i floden. Sedan hjälper leran till att lyfta upp den. Men min pappa har ont i ryggen, och jag klarar den inte ensam.”
”Vi är tre”, sa Amina.
De försökte. Lukas drog i repet så att hinken dök ner i den bruna floden. Amina och Tiye lade hela sin tyngd på den andra änden. Hinken kom upp, full och dyblöt, och svängde runt, och så tömde de den i den lilla kanalen som ledde ut till åkern.
Första försöket stänkte över hela Lukas. Det andra hamnade bredvid kanalen. Det tredje träffade.
”Vi behöver en takt”, sa Amina. Hon räknade. ”Ner, och upp, och runt, och häll. Ner, och upp, och runt, och häll.”
Det fungerade. Ner, och upp, och runt, och häll. Hink efter hink. Vattnet rann ut i kanalen och vidare mellan raderna av säd, och den torra jorden blev mörk.
Efter en stund kom det fler barn. Sedan några vuxna. Sedan kom Tiyes pappa, som hade hört dem räkna ända inifrån huset. Han ställde sig vid en shaduf längre ner längs stranden, och en granne vid nästa. Snart hördes det över hela floden, från den ena shadufen till den andra:
Ner, och upp, och runt, och häll.
När solen stod lågt över floden och färgade vattnet orange var alla åkrarna blöta. Säden stod och glittrade.
Tiyes pappa gav dem bröd och dadlar. De satt på stranden och åt, med fötterna i det svala vattnet. Amina skrev ner alltihop i sin anteckningsbok. Hon ritade en shaduf så att hon skulle komma ihåg hur den såg ut.
”Kommer ni tillbaka?” frågade Tiye.
Lukas tittade på amuletten. Den hade börjat bli varm igen i hans hand.
”Jag vet inte”, sa han ärligt.
Tiye nickade. Sedan tog hon en liten, slät sten från flodstranden och gav den till Amina. ”Då har ni den.”
Amuletten blev varmare. Ljuset blev vitt.
Och så stod de i den egyptiska salen igen. Det regnade på rutorna. Amuletten låg bakom glaset i montern, som om den aldrig hade flyttat sig. Lukas skor var blöta, och det var sand i dem.
Amina öppnade handen. Den släta stenen låg kvar.
Den kvällen låg hon i sin säng och tittade på teckningen av shadufen i anteckningsboken. Ner, och upp, och runt, och häll. Hon viskade det för sig själv, om och om igen, lika långsamt som floden.
Ner, och upp, och runt, och häll, du. Andas med det: in, och upp, och ut. Långt borta flyter en brun flod genom natten och vattnar säden. God natt.
