Det var en gång en liten harunge som hette Harald, och han bodde i en grop i gräset i kanten av en skog.
En sådan grop kallas för ett läger. Det är ingen håla. Harar gräver inga hålor. Harald låg bara i en liten, platt grop mellan grässtråna, med öronen nerfällda mot ryggen, och var brun som jorden runt omkring. När någon gick förbi låg han alldeles stilla. Då kunde ingen se honom.
På dagarna var han ensam. Så ska det vara för harungar. Hans mamma var ute på fältet och skötte sig själv, för en stor hare syns långt bort. Men varje kväll, i skymningen, kom hon hem till honom och gav honom mjölk. Det var dagens bästa stund.
En kväll, medan han väntade, blev han nyfiken. Han hade tittat på skogsstigen hela dagen. Han ville se vart den gick.
Han hoppade ur lägret. Tre hopp. Fyra. Han var framme vid den första björken när han hörde något brumma nere vid foten av en slänt.
Det var en grävling. En gammal en, med en svart och vit rand nerför nosen och grått hår runt trynet. Den hade precis kommit ut ur sin gång och stod och sniffade i kvällsluften.
”Vart ska du?” frågade grävlingen.
”Jag ska se vart stigen går”, sa Harald.
”Den går runt mossen och tillbaka igen”, sa grävlingen. ”Det har den gjort väldigt länge. Men din mamma kommer snart. Hon går efter lukten. Om du inte ligger där hon lade dig får hon leta länge.”
Harald tittade på stigen. Sedan tittade han tillbaka mot gräset.
”Jag kan gå med dig en bit”, sa grävlingen. ”Så kan du se den första kurvan. Och sedan vänder vi.”
De gick tillsammans. Grävlingen gick långsamt och sniffade på varje tuva. Harald hoppade bredvid. De såg en skalbagge med grön rygg och en snigel på ett ormbunksblad och en fladdermus som flög fram och tillbaka över stigen. Vid kurvan låg en stor sten med mossa på. Det var långt nog.
Sedan följde grävlingen honom tillbaka till gräset. Harald hittade sitt läger och lade sig, med öronen nere, precis när det hördes mjuka hopp ute från fältet.
Det var mamma.
Ser du honom, du? Där gräset är lite nertryckt i kanten av skogen ligger en liten brun harunge, mätt på mjölk och med öronen fint nerfällda, och ingen annan än hans mamma vet att han är där. Borta vid slänten har den gamla grävlingen börjat sin nattrunda runt mossen, och den första kurvan med den mossiga stenen väntar tills Harald blir stor nog att hoppa hela vägen själv. God natt.
