Det var en gång en flicka som hette Alice, och hon satt på en grön slänt vid floden och hade tråkigt.
Hennes storasyster läste i en bok. Alice kikade över axeln. Det fanns inga bilder och inga samtal i den. ”Vad ska man med en bok utan bilder och samtal?” tänkte Alice. Det var varmt, och hon började bli sömnig.
Då sprang en vit kanin förbi. Den hade rosa ögon. Det var inte så konstigt. Men den hade också en väst på sig. Och den tog fram en klocka ur västfickan, tittade på den och sa:
”Åh nej, åh nej! Jag kommer för sent!”
Alice hoppade upp. Hon hade aldrig sett en kanin med väst och klocka förut. Hon sprang efter den över ängen, och hon hann precis se den försvinna ner i ett stort kaninhål under häcken. Utan att tänka efter hoppade Alice efter.
Hon föll. Men hon föll långsamt. Hålet var så djupt att hon hade gott om tid att se sig omkring. Längs väggarna fanns hyllor med böcker och kartor och syltburkar. Hon tog en av burkarna. Det stod APELSINMARMELAD på den, men den var tom. Hon ställde snällt tillbaka den på en hylla längre ner.
Duns. Hon landade mjukt i en hög med torra löv.
Hon stod i en lång sal med dörrar runt om. Alla var låsta. På ett litet glasbord låg en pytteliten guldnyckel, och bakom ett draperi hittade hon en dörr som bara var lika hög som en katt. Hon låste upp den och tittade igenom. Där ute låg den härligaste trädgård med blommor och fontäner. Men Alice var alldeles för stor för att komma igenom.
På bordet stod nu en liten flaska. På den stod det: DRICK MIG.
Alice drack. Det smakade körsbärspaj och ananas och rostat bröd. Och hon krympte tills hon inte var större än en hand. Men då hade hon glömt nyckeln uppe på bordet. Hon hittade en liten kaka under bordet. På den stod det med russin: ÄT MIG. Hon åt den, och hon växte tills huvudet slog i taket.
Stackars Alice. Hon grät så stora tårar att det blev en hel sjö på golvet. Sedan hittade hon den vita kaninens solfjäder, som han hade tappat, och fläktade sig, och då blev hon liten igen. Så liten att hon fick simma i sin egen tårsjö tillsammans med en mus och en dront.
Alice gick vidare. På en stor svamp satt en blå larv med armarna i kors. Den hade många armar att lägga i kors.
”Vem är du?” frågade larven.
”Det vet jag knappt”, sa Alice. ”Jag har varit så många olika storlekar i dag.”
”Ena sidan gör dig större”, sa larven. ”Andra sidan gör dig mindre.” Och så kröp den iväg. Alice bröt av en bit från var sida av svampen och stoppade dem i fickan. Nu kunde hon själv bestämma hur stor hon ville vara.
I ett träd satt en katt och grinade. Den grinade från öra till öra.
”Vilken väg ska jag gå?” frågade Alice.
”Det beror på vart du vill komma”, sa katten.
”Det spelar ingen roll”, sa Alice.
”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du går”, sa katten. Och så försvann den långsamt, först svansen och till sist grinet, som hängde kvar i luften en stund efteråt.
Alice kom till ett hus där ett bord var dukat under ett träd. Hattmakaren och Marsharen satt och drack te, och mellan dem sov en sjusovare. ”Det finns ingen plats! Det finns ingen plats!” ropade de, fast det fanns massor av plats. De ställde gåtor som ingen kunde svara på. Alice tyckte att det var det dummaste teparty hon någonsin hade varit på.
Till slut hittade hon en dörr i ett träd. Den ledde in i den vackra trädgården som hon hade sett. Hon åt lite av svampen, så att hon blev precis lagom stor, och gick in.
I trädgården fanns rosenbuskar med vita rosor, som tre spelkort höll på att måla röda. ”Drottningen ville ha röda rosor”, viskade de. ”Och vi planterade vita av misstag.”
Då kom Hjärterdrottningen. Hon var stor och röd i ansiktet och ropade ”Av med huvudet!” åt allting. Men det var bara något hon sa. Kungen gick alltid efter och förlät alla i tysthet.
Till slut skulle det bli rättegång. Hjärter knekt var anklagad för att ha stulit drottningens tårtor. Alice satt i salen och lyssnade. Och medan hon lyssnade började hon växa. Hon växte och växte.
”Alice ska vara vittne!” ropade kungen.
Alice reste sig. Hon var nu så stor att hon välte hela jurybänken.
”Av med hennes huvud!” ropade drottningen.
”Vem bryr sig om dig?” sa Alice. ”Ni är ju bara en kortlek!”
Då flög alla korten upp i luften och kom dalande ner över henne. Alice viftade bort dem. Och så vaknade hon med huvudet i sin systers knä, medan några vissna löv dalade ner från trädet ovanför henne.
”Jag har haft en så konstig dröm”, sa Alice.
Alice sover i sin egen säng i kväll, du, och hon är precis så stor som hon ska vara. Kanske springer en vit kanin med väst och klocka genom hennes dröm igen. Om du möter den, kom ihåg att fråga vad klockan är. God natt.
