Det var en gång en hare som var så snabb att han aldrig hade förlorat en kapplöpning, och det var han mycket stolt över.
Han bodde på en stor äng med höga grässtrån och gula blommor. Varje morgon sprang han runt på ängen i stora skutt, och varje morgon sa han till alla som orkade lyssna: ”Jag är snabbast i hela världen!”
En morgon kom en sköldpadda gående längs dikeskanten. Hon gick mycket långsamt. Hon satte fram den ena foten. Sedan den andra. Sedan den tredje. Och sedan den fjärde. Det tog lång tid.
”Vart ska du?” frågade haren och hoppade runt henne tre gånger.
”Ner till dammen”, sa sköldpaddan.
Haren skrattade så att han fick hålla sig för magen. ”Du kommer ju aldrig fram! Jag kunde springa dit och tillbaka hundra gånger innan du har kommit halvvägs.”
Sköldpaddan tittade på honom. ”Ska vi springa ikapp?” frågade hon.
Haren skrattade ännu mer. ”Ikapp? Med dig? Det är det roligaste jag har hört i år!”
”Från den gamla eken ner till dammen”, sa sköldpaddan lugnt. ”I morgon bitti.”
Nästa morgon hade alla djuren på ängen samlats vid eken. Mössen satt i gräset. Fåglarna satt i grenarna. Räven skulle vara domare. Han lyfte svansen.
”Klara. Färdiga. Gå!”
Haren for iväg. Han hoppade över tuvor och diken, så att gräset fortsatte att svaja bakom honom. På ett ögonblick var han halvvägs. Han tittade sig tillbaka. Långt, långt bakom kunde han se sköldpaddan, som just hade kommit förbi ekens rötter.
”Ha”, sa haren. ”Jag har massor av tid.”
Det var en varm dag. Solen sken. Under en stor klöverbuske var det skugga och mjukt gräs. Haren lade sig. ”Bara en liten stund”, sa han. ”Sedan springer jag resten av vägen.” Han lade tassarna under huvudet. Och så somnade han.
Sköldpaddan gick och gick. Hon stannade inte. Hon tittade inte på blommorna. Hon hälsade inte på bina. Hon satte bara den ena foten framför den andra. Hon gick förbi tuvorna och förbi diket. Hon gick förbi klöverbusken, där haren låg och snarkade med öronen ner över ögonen. Och hon gick vidare.
Fram på eftermiddagen vaknade haren. Han gned sig i ögonen. Solen stod lågt. Han såg sig omkring.
”Var är sköldpaddan?”
Då hörde han djuren jubla nere vid dammen. Han for upp och sprang allt vad han kunde. Han sprang så fort att öronen fladdrade. Men när han kom ner till dammen satt sköldpaddan redan vid vattenbrynet. Hon hade kommit först.
Alla djuren applåderade för henne. Mössen pep. Fåglarna sjöng.
Haren stod och flåsade. Han tittade på sköldpaddan. Han kunde inte förstå det.
”Du är ju så långsam”, sa han.
”Ja”, sa sköldpaddan. ”Men jag slutade inte.”
Haren tänkte länge på det. Sedan satte han sig bredvid henne i gräset. ”Det var bra sprunget”, sa han. ”Nästa gång sover jag inte.”
”Nästa gång”, sa sköldpaddan, ”kanske vi bara går tillsammans. Då kan du berätta för mig vad som finns längre fram.”
Och så blev det. Varje morgon gick haren och sköldpaddan ner till dammen tillsammans. Haren skuttade lite framåt och kom tillbaka och berättade vad han hade sett. Och sköldpaddan gick i sin egen takt och kom alltid fram.
Nere vid dammen sover sköldpaddan i natt, du, med huvudet indraget i skalet. Och bredvid henne ligger haren i gräset, trött efter en hel dag med skutt fram och tillbaka. Långsamt och lugnt kommer man också fram. God natt.
