Det var en gång en kaninunge som hette Kicki. Hon var brun med vitt bröst och långa mjuka öron, och hon bodde i en stor bur med rastgård i trädgården på en gammal gård. Hon tillhörde en flicka som hette Vanja.
Kicki hade hört talas om morötter. Det hade alla kaniner. I alla historier som kaniner berättar för varandra äter kaninerna morötter. Stora, orange, söta morötter.
Men Kicki hade aldrig fått någon. Hon fick hö. Massor av hö, varje dag, och grönt gräs och maskrosblad och lite persilja och någon gång ibland en bit äpple.
”Var är morötterna?” frågade hon den gamla kaninen i buren bredvid. Han hette Vittass och var mycket klok.
”De är en skatt”, sa Vittass. ”De är gömda.”
Kicki ville hitta skatten.
En förmiddag stod grinden till rastgården lite på glänt. Vanja hade glömt att stänga den ordentligt. Kicki smet ut.
Hon skuttade över gräsmattan. Hon skuttade förbi hönshuset. Hon skuttade in i trädgårdslandet. Och där, i en lång rad, stack det upp några fjäderlika gröna toppar ur jorden.
Kicki nosade på dem. De luktade sött. De luktade av något hon aldrig hade smakat förut.
Hon började gräva.
Kaniner är bra på att gräva. Jorden flög. Och efter en stund såg hon något orange. Hon grävde vidare. En hel morot. Hon grävde vidare. Två morötter. Tre. Fyra. Hon grävde och grävde, hela raden ner.
Skatten!
Hon tog en tugga. Den var söt. Den var krispig. Den var det godaste hon någonsin hade smakat. Hon tog en tugga till. Och en till.
”KICKI!”
Det var Vanja. Hon kom springande ner genom trädgården. Hon såg hålen och de uppgrävda morötterna, och hon såg Kicki som satt mitt i alltihop med jord på nosen och en morot i munnen.
Vanja lyfte upp henne försiktigt med en hand under bakbenen, så som hon hade lärt sig, så att Kicki inte sprattlade. Hon bar tillbaka henne till buren.
”Du får inte äta så många”, sa hon. ”Morötter är godis för kaniner. Det är massor av socker i dem. Om man äter för många får man ont i magen. Kaniner ska mest äta hö och gräs. Det är det som är bra för era magar och era tänder.”
Kicki hade redan lite ont i magen. Hon lade sig i höet.
Vanja stängde grinden till rastgården ordentligt. Sedan gick hon ut i trädgårdslandet och plockade upp morötterna och bar in dem till middagen. Det blev morotssoppa till hela familjen.
På kvällen kom hon tillbaka med något i handen. Det var en morot. En pytteliten, inte längre än ett finger. Med blasten kvar.
”På söndagar”, sa Vanja. ”En på söndagar. Det är din morotsskatt.”
Kicki tog den med munnen och bar den till sitt hörn. Hon åt den långsamt. Först det gröna. Sedan det orange. Hon njöt av varenda tugga.
Vittass tittade över från sin bur. ”Hittade du skatten?” frågade han.
”Ja”, sa Kicki. ”Men den är bäst i små bitar.”
I kaninburen ligger Kicki och sover i höet med jord fortfarande bakom ena örat. Det är sex dagar kvar till söndag. Hon drömmer om en liten morot med blasten kvar. God natt.
