Det var en gång en liten kanin som hette Dunja. Hon bodde i en håla under en hagtornsbuske i kanten av en åker, och hon hade hört talas om den lysande nattblomman.
Det var hennes storebror som hade berättat om den. Han hade sett den, sa han. En varm sommarnatt, nere vid diket. En blomma som lyste grönt i mörkret, helt av sig själv, som en liten lampa i gräset.
”Det är inte sant”, sa Dunja. ”Blommor lyser inte.”
”Den här gör det”, sa storebror.
Dunja kunde inte släppa tanken. Varje kväll, när de andra kaninerna gick ut för att äta klöver i skymningen, tittade hon ner mot diket.
En kväll frågade hon sin mamma.
Mamma tuggade länge på ett grässtrå. ”Jag har också sett den”, sa hon. ”Många gånger. Men bara på varma nätter i början av sommaren. Och man måste vara väldigt tyst.”
”Kan vi gå dit ner?”
Mamma tittade på himlen. Den var fortfarande ljus och blå, med en enda stjärna. ”Om du håller dig precis bredvid mig”, sa hon. ”Och om vi går när jag säger det.”
De väntade tills det var mörkt. Riktigt mörkt. Sedan gick de ner längs häcken, mamma först, Dunja precis bakom henne med nosen nästan i mammas svans.
Det doftade fläder och blött gräs. En nattfjäril flög förbi. Långt borta ropade en uggla.
Vid diket lade sig mamma ner i gräset. Dunja lade sig bredvid henne.
”Nu väntar vi”, viskade mamma.
De väntade länge. Dunja höll på att somna. Då puffade mamma till henne med nosen.
”Titta.”
Nere i gräset, på ett högt strå vid kanten av diket, fanns det ett ljus. Det var litet och grönt och stilla, inte större än en ärta, och det lyste helt av sig självt. Det blinkade inte. Det bara lyste, mjukt och grönaktigt, som en liten bit måne som hade ramlat ner.
”Den lysande nattblomman”, viskade Dunja.
Mamma sa ingenting. Hon väntade.
Dunja kröp lite närmare. Långsamt. Hon tittade på ljuset.
Det var ingen blomma.
Det var ett djur. Ett litet, långt djur med många ben, som satt uppe på grässtråets spets. Hela bakkroppen lyste.
”Det är en skalbagge”, viskade Dunja.
”Ett slags”, viskade mamma. ”Det är en lysmask. Hon sitter där uppe och lyser så att de andra kan hitta henne. Det gör hon bara de varmaste sommarnätterna. Och bara här vid diket.”
Dunja tittade på det gröna ljuset. Hon var inte besviken. Det var faktiskt ännu konstigare än en blomma. Ett djur som lyste.
De låg i gräset och tittade på det länge. Sedan kom det ett ljus till, lite längre bort. Och ett tredje, borta på andra sidan diket.
Då sa mamma: ”Nu går vi.”
De gick hem längs häcken, mamma först. Dunja tittade bakåt hela vägen, tills de små gröna ljusen försvann i gräset.
Den natten drömde hon inte om någonting. Hon bara sov.
Ute vid ett dike någonstans sitter en lysmask på ett grässtrå i natt, du, och lyser grönt och stilla. Hon håller ljuset tänt. Du kan bara släcka ditt. God natt.
