Det var en gång en flicka som hette Vera, och hon älskade att sova hos sin mormor, för då berättade mormor om förr.
Förr var när mormor var liten. Det var så länge sedan att det inte fanns några mobiltelefoner. Det fanns bara en telefon i hela huset, och den hängde på väggen i hallen och hade en nummerskiva i stället för knappar. Tv:n var svartvit, och det fanns bara en kanal.
”Bara en?” sa Vera. Det hade hon hört förut. Men hon ville gärna höra det igen.
”Bara en”, sa mormor. ”Och på eftermiddagen var det ingenting på den. Så vi var ute.”
De låg i mormors stora säng under snedtaket. Utanför var det mörkt. Inne fanns bara lampan på nattduksbordet.
”Berätta om Berta”, sa Vera.
Mormor log. Hon visste att Vera skulle fråga om det.
Mormor hade vuxit upp på en gård med kor och höns och en hund som hette Trofast. Och så fanns Berta. Berta var en get. Hon var vit med en svart fläck på ena örat, och hon hade gula ögon med vågräta pupiller som liknade små streck.
”Getter kan se nästan runt hela sig utan att vrida på huvudet”, sa mormor. ”Det är därför de har de där konstiga pupillerna. Så man kunde aldrig smyga sig på Berta. Hon såg en alltid.”
Berta var busig. Hon kunde öppna grinden till hagen med mulen. Hon åt tvätt som hängde på tork. En gång hade hon ätit upp halva prästens hatt medan han var på besök.
”Hela hatten?” frågade Vera.
”Halva”, sa mormor. ”Andra halvan fick han ta med sig hem.”
Vera fnissade ner i kudden.
En sommardag, när mormor var sju, var Berta borta. Grinden stod öppen. Mormors pappa sa att hon skulle leta längs ägovägen, men aldrig gå ut på den stora vägen med bilarna, och att hon skulle vara hemma när kyrkklockan slog sex.
Så hon gick. Hon letade i diket. Hon letade i sädesfältet. Hon frågade grannens dräng, som var ute och slog hö. Till sist kom hon till den stora eken i slutet av ägovägen. Och där stod Berta, på bakbenen, med frambenen mot stammen, och åt av de nedersta löven.
”Hon tyckte om eklöv”, sa mormor. ”Getter äter nästan allt. Även saker de inte borde.”
Mormor hade tagit tag i Bertas halsband. Och just då hörde hon det. Pip, pip, pip, uppifrån eken.
I stammen precis ovanför Bertas huvud fanns ett runt hål. Och ur hålet tittade fyra små gapande gula näbbar. En stare kom flygande med en larv i näbben, stack in huvudet i hålet och var borta igen.
”Så där stod jag”, sa mormor. ”Med en get i ena handen. Och tittade upp på fyra fågelungar. Länge. Ända tills kyrkklockan började slå.”
”Kom du hem i tid?” frågade Vera.
”Jag sprang hela vägen”, sa mormor. ”Med Berta efter mig. Hon tyckte att det var en lek.”
Efter det gick mormor till eken varje dag. Hon såg ungarna växa. Hon såg dem sticka ut huvudet längre och längre ur hålet och skrika efter mat. Och en morgon satt det fyra unga bruna starar i grenarna runtomkring och ropade på varandra. De hade lärt sig att flyga.
”Och Berta?” frågade Vera.
”Hon följde med varje gång”, sa mormor. ”Och åt eklöv.”
Vera låg tyst en stund. Sedan sa hon: ”Berätta om telefonen med nummerskivan igen.”
Mormor släckte lampan. ”I morgon”, sa hon.
Vad tänker Vera på nu, när hon ligger i mormors stora säng under snedtaket med näsan mot mormors axel? En get med gula ögon som äter upp en prästhatt. Halva. God natt.
