Det var en gång en flicka som hette Cecilia, och hennes farfar hade glömt en sång.
Det var inte vilken sång som helst. Det var den som han hade gjort själv när Cecilias pappa var liten. Han hade suttit vid sängen varje kväll med sin gitarr och sjungit den, och pappa hade somnat innan den var slut.
”Den handlade om en uggla”, sa farfar. ”Och om en båt, tror jag. Eller var det en bro?” Han skakade på huvudet. ”Det är över fyrtio år sedan. Den är borta.”
Det var en lördag i november, och Cecilia var hos farfar. Hon tyckte inte att en sång kunde vara borta. Den måste finnas någonstans.
”Skrev du ner den?” frågade hon.
”Nej”, sa farfar. ”Men vänta lite.”
De gick upp på vinden. Farfar gick först uppför den branta trappan, och Cecilia efter, med båda händerna på ledstången. Där uppe stod det lådor med gamla saker. Gamla böcker och fotoalbum och farfars gitarr, i ett svart fodral med rostiga lås.
Längst ner i en låda hittade de en liten platt pappask. Inuti låg en spole. Den liknade ett litet platt hjul av plast, och runt den var det lindat ett tunt brunt band.
”Ett ljudband”, sa farfar. ”Vi hade en bandspelare en gång. Jag spelade in allt möjligt med den. Kanske finns sången på det.”
”Var är bandspelaren?”
Farfar suckade. ”Den gav jag bort för länge sedan.”
Men Cecilia gav sig inte. På måndagen ringde pappa till biblioteket, och biblioteket kände en man i stan som samlade på gamla bandspelare. Han hette Ivan, han hade en verkstad full av dem, och han sa att de var välkomna.
De åkte dit lördagen därpå. Ivan tog försiktigt upp spolen ur asken. Han sa att gamla band kunde vara sköra, så det var han som satte in den i maskinen. Han trädde bandet genom en liten skåra och fäste det på den tomma spolen på andra sidan.
Han tryckte på en knapp. Spolarna började snurra.
Först hördes ett sus. Sedan ljudet av någon som hostade. Och sedan en röst. En ung mans röst.
”Okej”, sa rösten. ”Nu sjunger pappa godnattsången.”
Farfar satte sig alldeles stilla på en stol.
Och sedan kom gitarren, tre lugna toner. Och rösten sjöng. Om en uggla som satt på en bro och höll vakt över en liten båt, så att den inte drev bort på natten. Om båten som gungade i vattnet. Om ugglans ögon som lyste gula i mörkret, så att alla de små fiskarna kunde se vägen hem.
Mitt i sången hördes ett litet jollrande ljud. Det var pappa. Han var två år.
Vid sista versen var det tyst från den lilla pojken på bandet. Han sov.
Ivan tryckte på knappen. Spolarna stannade.
Farfar satt länge utan att säga något. Sedan sa han: ”Det var den.”
Ivan gjorde en kopia av sången åt dem, så att den aldrig skulle försvinna igen. Och på kvällen tog farfar fram gitarren ur det svarta fodralet och stämde strängarna. Det tog lång tid. Han hade inte spelat på många år.
Sedan satte han sig på kanten av Cecilias säng och spelade de tre lugna tonerna.
Vid bron i sången sitter ugglan fortfarande, med sina gula ögon, och under den gungar den lilla båten i vattnet utan att driva bort. Farfar sjöng den till slut den kvällen. Cecilia hörde inte sista versen. God natt.
