Det var en gång en pojke som hette Felix, och han hade en nalle som hette Mocka. Mocka hade ett öra som var fastsytt igen och en liten röd väst som Felix morfar hade stickat.
En lördag åkte Felix och hans pappa buss in till stan för att köpa nya gummistövlar. Mocka var med. Han satt på sätet bredvid Felix och tittade ut genom fönstret.
Vid hållplatsen vid torget skulle de kliva av. Pappa tog Felix i handen. ”Fort nu”, sa han. ”Bussen väntar inte.”
De hoppade av. Dörrarna stängdes. Bussen körde.
Och först när de stod i skoaffären upptäckte Felix det.
”Mocka!”
Han var inte där. Han satt fortfarande på sätet i bussen. Felix kunde se det framför sig. Mocka ensam, med sin röda väst, och bussen som körde och körde.
Felix grät. Pappa satte sig på huk.
”Hör här”, sa han. ”Bussen kör en linje. Den kör ut till ändhållplatsen, och sedan vänder den och kör tillbaka. Snart kommer den förbi här igen. Vi står vid hållplatsen när den kommer.”
Under tiden körde bussen vidare genom stan. Och på sätet satt Mocka.
En gammal dam satte sig bredvid honom vid biblioteket. Hon tittade på honom. ”Jaså”, sa hon. ”Åker du alldeles själv?” Hon rättade till hans väst innan hon klev av.
Några skolbarn satte sig bakom honom. De pratade och skrattade. En av dem vinkade till honom.
Vid ändhållplatsen stod bussen stilla i fem minuter. Chauffören gick genom bussen och tittade efter om något hade blivit kvar. Hon hette Lotte. Hon hade kört buss i tjugo år, och hon hade hittat många saker. Mössor. Paraplyer. En hel tårta en gång.
Hon hittade Mocka.
”Hej på dig”, sa hon. ”Det är visst någon som saknar dig.”
Hon kunde ha lagt honom i lådan för glömda saker. Då skulle han ha hamnat på hittegodset på måndag. Men hon tittade på hans fastsydda öra och hans stickade väst, och hon tänkte att måndag var för långt bort.
Så hon satte honom allra längst fram vid vindrutan. Precis bakom rutan, där alla kunde se honom.
Bussen körde tillbaka. Mocka satt längst fram och tittade ut på vägen. Vid varje hållplats tittade de som klev på på honom och log.
Vid torget stod en liten pojke och hans pappa.
Felix såg bussen komma. Han såg något brunt bakom vindrutan. Något brunt med en röd väst.
”Pappa! Han sitter längst fram!”
Bussen stannade. Dörrarna öppnades. Lotte räckte ner Mocka till honom.
”Han har varit på en tur runt stan”, sa hon. ”Han har skött sig fint.”
Felix kramade honom hårt. Mocka luktade lite buss. Det gjorde ingenting.
”Tack”, sa pappa.
”Ingen orsak”, sa Lotte. Hon stängde dörrarna och körde vidare.
Felix och pappa köpte de nya gummistövlarna. Gröna. Och på vägen hem i bussen satt Mocka inte på sätet bredvid Felix. Han satt i hans knä, och Felix höll om honom med båda armarna hela vägen.
Mocka ligger på kudden bredvid Felix i kväll. Han har sett hela stan i dag, från vindrutan på en buss. Han är nog tröttare än någonsin. Vem ligger bredvid dig i kväll, du? God natt.
