Det var en gång en flicka som hette Vilma, och hon skulle sova ensam hos farmor för första gången.
Hon var sex år. Farmor bodde i ett gammalt vitt hus i slutet av en grusväg, med ett halmtak som gick så långt ner att man kunde röra vid det om man stod på tå. Huset var över tvåhundra år gammalt. Det var farmor mycket stolt över. Golven var sneda, dörrarna var låga, och det luktade överallt gammalt trä och såpa och äpplen.
Pappa körde dit henne på lördagseftermiddagen. Han bar in hennes väska och kramade henne i hallen.
”Du kan ringa om du vill åka hem”, sa han. ”Även mitt i natten. Då kommer jag.”
”Det vill jag inte”, sa Vilma.
”Det vet jag”, sa pappa. ”Men nu vet du det.”
Sedan körde han.
Farmor hade gjort äppelmunkar. ”Munkar kan man äta hela året”, sa hon. ”Det är en hemlighet som de vuxna har hållit för sig själva.” De åt dem vid köksbordet med florsocker och sylt, och Vilma fick strö florsocker över alltihop, även över bordet.
Efteråt visade farmor henne huset.
Där fanns vardagsrummet med det stora bruna golvuret, som tickade långsamt och slog varje halvtimme. Där fanns arbetsrummet med farmors skrivmaskin, som Vilma fick skriva sitt namn på. Klick. Klack. Pling. Och där fanns köket med den gamla spisen, där farmor fortfarande eldade med ved på vintern, så att det alltid var varmt i ena hörnet.
Men det bästa var dörren in till skafferiet.
Den var låg och gjord av gammalt grönmålat trä. Och på dörrkarmen, på insidan, fanns det streck. Massor av streck, med blyerts och kulspetspenna, några nästan bortsuddade. Bredvid varje streck stod ett namn och ett årtal.
”Det är alla barn som har bott i huset”, sa farmor. ”Eller varit på besök. Varje gång de har varit här har de blivit mätta.”
Vilma läste namnen. Några av dem kände hon inte igen. Några var väldigt gamla, med konstiga slingriga bokstäver. Men högt upp stod det: Pappa, 1992. Och lite längre ner: Pappa, 1987.
”Var pappa så liten?” sa hon.
”Han var mindre än du”, sa farmor. Hon pekade på ett streck alldeles nere i knähöjd. ”Och det där är jag. Jag var tre.”
”Har du bott här sedan du var tre?”
”Nej”, sa farmor. ”Jag var på besök här hos min egen farmor när jag var liten. Senare flyttade jag in själv. Jag kunde inte glömma dörrkarmen.”
Hon hittade en blyertspenna i lådan. Vilma ställde sig mot karmen med hälarna ända in och huvudet rakt. Farmor lade en bok platt på hennes huvud och drog ett streck. Sedan skrev hon bredvid: Vilma, och årtalet.
Vilma klev undan och tittade. Hennes streck var högre än pappas från 1987. Det var precis under pappas från 1992.
”Nästa gång är du nog förbi honom”, sa farmor.
På kvällen var det mörkt i huset på ett annat sätt än hemma. Det fanns inga gatlyktor utanför. Bara stjärnor och en liten lampa i fönstret hos grannen långt nere på vägen.
Gästrummet låg på övervåningen, under taket. Trappan dit upp var brant och knarrade på tredje steget. Taket var snett, och det fanns ett litet runt fönster i gaveln, som ett hyttventilsfönster på ett fartyg. Sängen var hög och gammal och hade ett täcke som var så tjockt att Vilma försvann i det.
Farmor satte sig på sängkanten med en bok. Den var liten och sliten, med ett grönt omslag där guldbokstäverna nästan hade gått bort.
”Det är min sagobok från när jag var liten”, sa hon. ”Den låg i den där lådan i byrån varje gång jag sov här hos min farmor. Hon läste för mig ur den.”
Hon läste om en prinsessa som red på en drake över havet för att hitta en ö där ingen hade varit. Hon läste långsamt. Hon hade läst den många gånger.
När sagan var slut lade hon tillbaka boken i lådan.
”Den får ligga kvar här”, sa hon. ”Då finns den här nästa gång du kommer.”
Hon lät dörren stå på glänt, så att ljuset från hallen kom in i en smal strimma.
”Jag sover precis här nedanför”, sa hon. ”Om du ropar kommer jag upp. Och om du vill ringa pappa gör vi det tillsammans.”
Vilma låg länge och tittade upp i det sneda taket. Golvuret slog i vardagsrummet. Ett slag. Halv elva. Genom det lilla runda fönstret kunde hon se en enda stjärna.
Hon ringde inte till pappa.
Nere på dörrkarmen vid skafferiet finns ett nytt streck nu, skrivet med blyerts precis under pappas från 1992. I byråns låda ligger den gröna sagoboken och väntar på nästa gång. Och uppe under halmtaket sover Vilma, med en strimma ljus från hallen över golvet och ena foten utstickande över sängkanten. God natt.
