Det var en gång två syskon, Mathea och Lasse, som en sommarmorgon hittade en hemlig jordgubbsodling.

De hade åkt ut till en gård där man fick plocka själv, tillsammans med sin morfar. De hade varsin liten papperskorg, och Lasse hade redan smakat på det första bäret innan de ens hade kommit fram till första raden.

Men raderna var plockade. Det hängde bara gröna och vita bär kvar, och några små som fåglarna hade provsmakat.

”Vi kom för sent”, sa Mathea. ”Alla har varit här före oss.”

Morfar tittade ner längs raderna. Allra längst bort stod en tät, hög häck av fläder. Och under häcken, mellan stammarna, kunde man se något rött.

”Kom”, sa morfar. ”Men vi frågar först.”

De gick upp till bonden som stod vid vågen. Hon hette Margareta och hade jord på knäna. Hon tittade bort mot häcken och skrattade.

”Jaså, ni har sett dem”, sa hon. ”Det är de som har rymt. Gå ni bara.”

På andra sidan häcken fanns en liten, solig plätt som ingen hade plockat. Den var full av jordgubbsplantor. De låg tätt som en grön matta, och överallt under bladen hängde det bär. Stora och mörkröda.

”Hur har de hamnat här?” frågade Lasse.

Morfar lyfte upp en planta. Från den löpte en lång, tunn, röd stjälk bort över marken, och längst ut på den satt en liten ny planta med rötter.

”Det är en reviga”, sa han. ”Jordgubbsplantor skickar ut sådana och gör nya plantor. De här har krupit in under häcken, en efter en, under många somrar.”

De plockade. Morfars regel var att man bara tog dem som var röda hela vägen runt, och att man lämnade några åt fåglarna. Mathea räknade fröna på ett bär. Hon kom till åttio, sedan gav hon upp. Det sitter över tvåhundra på en stor jordgubbe, sa morfar, och de sitter på utsidan, vilket nästan inga andra bär gör.

Lasse åt mer än han plockade. Det var ingen som sa något om det.

Doften av jordgubbar når ända ut i hallen, du, från de två små papperskorgarna som står på köksbänken. Och borta bakom fläderhäcken på gården har den lilla plätten som rymde redan skickat ut en ny reviga mot solen. God natt.