Det var en gång en farfar som bodde i ett gult hus med äppelträd i trädgården. Han hade två barnbarn som hette Frida och Jonas, och varje lördag kom de ut till honom med matsäck och stora ögon.
En lördag stod det en kista mitt på vardagsrumsgolvet. Den var mörkbrun, med beslag av järn, och den luktade vind och gamla tidningar.
”Den hittade jag bakom skorstenen”, sa farfar. ”Jag har inte öppnat den än. Jag tänkte att vi kunde göra det tillsammans.”
Jonas rörde vid locket. ”Finns det guld i den?”
”Knappast”, sa farfar. ”Men det finns något annat.”
De lyfte locket tillsammans alla tre. Därinne låg det inga mynt. Där låg fotografier. Brev hopknutna med snöre. En liten trähäst med tre ben. En biljett till ett tåg som inte går längre. En sten från en strand.
Farfar tog det översta fotografiet. Det visade en pojke på en cykel som var alldeles för stor för honom. ”Det är jag”, sa han. ”Tolv år. Jag hade lånat farbror Svens cykel utan att fråga.”
Frida skrattade. ”Såg du ut så där?”
”Värre”, sa farfar.
De gick igenom lager för lager. Varje bild hade en historia. Brevet från en vän som hade seglat till Amerika. Stenens historia: den hade legat i fickan på hans bröllopsdag, eftersom han var nervös och behövde hålla i något.
Längst ner i kistan låg ett papper, vikt på mitten. Farfar vecklade upp det. Där stod bara två rader, skrivna med blyerts, med en barnslig handstil:
Käre farfar.
Jag vill bara säga
Och sedan tog det slut.
”Det skrev jag”, sa farfar tyst. ”Till min egen farfar. Jag blev avbruten. Mamma ropade att maten var klar. Och sedan glömde jag bort det. Brevet blev aldrig färdigt.”
Ingen sa något på en stund.
Jonas tittade på Frida. Frida tittade på farfar.
”Vi kan göra det färdigt”, sa Frida.
Farfar rynkade pannan. ”Nu? Efter sextio år?”
”Det är aldrig för sent att säga tack”, sa Jonas. Det hade farfar själv sagt till honom en gång, när han hade glömt att tacka för en glass.
Farfar hittade en blyertspenna. Han satte sig vid köksbordet med Frida på ena sidan och Jonas på den andra. De hjälpte honom med orden. Det blev inte långt.
Käre farfar.
Jag vill bara säga tack för cykeln som du lärde mig att cykla på, och för historierna om fartyget. Jag minns dem fortfarande. Frida och Jonas kan dem också nu.
Farfar vek ihop papperet och lade tillbaka det i kistan, överst den här gången.
Sedan tog Jonas ett nytt papper och skrev med stora sneda bokstäver:
Käre farfar.
Jag vill bara säga att du är bäst på historier. Även de pinsamma.
Han skrev klart alltihop på en gång. Bara för säkerhets skull.
Farfar läste det två gånger. Sedan snöt han sig väldigt länge och lade det i kistan, bredvid det andra.
På kvällen åkte Frida och Jonas hem. Kistan stod i farfars vardagsrum med locket på. Det fanns fortfarande inga guldmynt i den. Men överst låg två brev, och båda var färdigskrivna.
Finns det någon du gärna vill säga något till, som du inte har hunnit säga? Du får gärna ligga och öva på orden i mörkret. De behöver inte vara långa. God natt.
