Det var en gång en anka som alla på gården kallade Ankmamma, och hon hade tio ankungar.
De var en vecka gamla. De var gula och mjuka och inte större än en tekopp, och de följde henne överallt i en lång rad, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Den sista var den minsta. Han hette Duni, för att han var den dunigaste av dem alla, och han var alltid lite efter.
En morgon i juni sa Ankmamma: ”I dag ska ni få se gården.”
De gick ut ur ankhuset i en lång rad. Ankmamma först. Duni sist.
Först kom de förbi grisarna. De låg i leran och grymtade. En stor skär sugga öppnade ena ögat och tittade på ankungarna. ”Tio”, sa hon. ”Fint.” Och sedan stängde hon ögat igen.
Sedan kom de förbi korna i hagen. Korna var jättestora. Ankungarna gick i en båge långt runt deras ben, och Ankmamma sa att det skulle de alltid göra. ”En ko vill inte trampa på er. Men den tittar inte alltid var den sätter fötterna.”
Sedan kom de förbi gårdens hund, som låg i solen framför ladugården. Han var gammal och snäll och tjock. Han lyfte på huvudet och nosade. Ankungarna gömde sig bakom Ankmamma. Hunden lade ner huvudet igen och viftade en enda gång på svansen.
Ankmamma räknade dem. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio.
Nio.
Hon räknade en gång till, långsammare. Fortfarande nio.
Duni var borta.
Ankmamma kvackade högt. Hon sprang tillbaka längs vägen, förbi hunden, förbi korna, förbi grisarna. De nio andra ankungarna sprang efter henne i en lång förvirrad rad.
Bonden, Paulina, kom ut från ladugården med en hink. ”Vad är det?” sa hon. Ankmamma kvackade. Paulina tittade på raden. ”Det fattas en”, sa hon. Hon ställde ner hinken och hjälpte till att leta.
De tittade i diket. I gräset. Bakom traktorn.
Det var hunden som hittade honom. Han reste sig långsamt, gick bort till en stor blomkruka vid ladugårdsdörren, stack ner nosen och blev stående och viftade på svansen.
I blomkrukan, bland några torra löv, låg Duni och sov. Han hade varit så trött att han hade krupit in där och somnat mitt under rundan.
Paulina lyfte försiktigt upp honom och satte ner honom hos Ankmamma. Duni gäspade och skakade på sina små vingar.
”Nu får han gå först”, sa Paulina. ”Då kan du se honom.”
Resten av rundan gick Duni precis bakom Ankmamma. De såg hönsen. De såg hästarna. Och till sist kom de ner till gårdens damm, där ankungarna fick simma, alla tio, i en liten klump med Ankmamma i mitten.
Inne i ankhuset sitter Ankmamma i halmen med vingarna utbredda över sina ankungar. Längst in vid hennes bröst, där det är allra varmast, ligger Duni. Han har fått den bästa platsen i kväll, för att han gick så långt på sina små ben. God natt.
