Det var en gång en liten sjöjungfru som hette Runa, och hon bodde i det kalla, gröna vattnet ute vid Skagen, där två hav möts.
Det är ett särskilt ställe. Från ena sidan kommer Skagerrak och från andra sidan kommer Kattegatt, och där de stöter ihop gör vågorna en lång, vit rand på ytan. Runa tyckte om att simma fram och tillbaka under den randen och känna hur vattnet drog i henne från två håll på samma gång. Hon hade ljust hår som flöt runt henne som tång, och en stjärt som var grön och blank som en flaska.
På sommaren, när solen sken ner i havet, blev vattnet tjockt och grumligt. Det var för att det var fullt av plankton: miljoner och åter miljoner små, små djur och växter, så små att man nästan inte kunde se dem. De svävade omkring som damm i en solstråle.
En eftermiddag, medan Runa lekte med ett stim sill, blev vattnet plötsligt mörkt runt henne.
Hon tittade upp.
Ovanför henne simmade en skugga. Den var lång. Den var längre än en båt. Den rörde sig långsamt och lugnt fram genom vattnet med en stor, trekantig fena på ryggen och en stjärt som svängde från sida till sida. Och längst fram hade den en mun.
Vilken mun. Den stod vidöppen, så stor att Runa kunde ha simmat rakt in i den utan att nudda kanterna.
Sillarna försvann i ett blixtsnabbt glitter. Runa dök ner bakom en sten och höll sig fast i en klump blåstång. Hennes hjärta bultade så hårt att hon kunde känna det ända ut i stjärten.
Skuggan gled förbi. Den vände långsamt och kom tillbaka. Och förbi igen. Den såg inte alls ut att ha märkt henne.
”Vad gömmer du dig för?” frågade en röst alldeles bakom henne.
Det var hennes mormor. Hon hade grått hår och en stjärt med lite silver i kanten, och hon hade bott i havet ute vid Skagen väldigt länge.
Runa pekade. ”Den där.”
Mormor tittade upp. Sedan skrattade hon. Det kom ut som en liten kaskad av bubblor.
”Det är en brugd”, sa hon. ”Den kommer ofta hit på sommaren.”
”Den är så stor”, viskade Runa.
”Det är den”, sa mormor. ”Brugden är den största fisken som simmar i våra nordiska hav. Den kan bli lika lång som tre bilar på rad. Och vet du vad den lever av?”
Runa skakade på huvudet.
Mormor sträckte ut handen i det grumliga vattnet och slöt den försiktigt. När hon öppnade den igen fanns det ingenting att se. Bara lite grumligt vatten.
”Av det här”, sa hon. ”Plankton. Den simmar med öppen mun och låter vattnet strömma igenom. Inne i munnen har den några fina kammar, som en sil. Vattnet rinner ut igen genom gälarna, och de små sakerna fastnar. Den har tänder, men de är små som sandkorn, och den använder dem inte till något.”
Runa tittade upp på den stora munnen igen. Nu såg hon det. Den var inte ute efter någon. Den var bara öppen. Och vattnet strömmade igenom den, långsamt och lugnt, som genom en jättestor tratt.
”Får jag komma närmare?” frågade hon.
”Inte framför munnen”, sa mormor. ”Den ser inte så bra, och den simmar inte runt små sjöjungfrur. Men bredvid den går det bra. Håll dig vid fenan.”
Runa släppte blåstången. Hon simmade upp, försiktigt, i en stor båge. Hon kom in vid sidan av brugden, en bra bit bakom munnen, och sedan simmade hon bredvid den.
Den var grå och sträv, och den var så lång att hon fick simma ända från stjärten för att komma fram till huvudet. Dess öga var litet och mörkt. När det fick syn på henne blinkade det inte ens. Brugden simmade bara vidare, i sin egen långsamma takt, med öppen mun, och Runa simmade med.
Så simmade de i en lång, långsam cirkel under den vita randen där de två haven möts. Till slut vände brugden och gled ut mot det djupa vattnet, ut mot Norge, och blev till en skugga och sedan till ingenting.
Runa simmade ner till mormor. Hon lade huvudet på hennes axel.
”Kommer den tillbaka?” frågade hon.
”Nästa sommar”, sa mormor. ”När vattnet blir grönt igen.”
Ute vid Skagen ligger Runa nu och sover i en säng av blåstång, och hon drömmer om den stora, grå fisken som såg farlig ut men som bara ville äta havets damm. Nästa sommar simmar hon bredvid den igen. Sov gott, lilla vän. God natt.
