Det var en gång en liten elefantunge som var så nyfiken att han hela tiden ställde frågor, och på den tiden hade elefanterna ingen snabel.
De hade bara en liten, svart näsa som var knubbig och lika stor som en stövel. Den kunde vicka lite från sida till sida, men den kunde inte plocka upp någonting.
Elefantungen frågade om allting. Han frågade sin långa faster struts varför hennes fjädrar växte som de gjorde. Han frågade sin långa farbror giraff varför hans skinn hade fläckar. Han frågade sin breda faster flodhäst varför hennes ögon var röda. Och han frågade sin håriga farbror babian varför meloner smakade som de gjorde.
Men en morgon ställde han en fråga som ingen hade hört förut.
”Vad äter krokodilen till middag?”
Alla sa: ”Hyss!” Och sedan gick de sin väg och låtsades att de inte hade hört.
Elefantungen gick bort till Kolokolo-fågeln, som satt mitt i en törnbuske.
”Vad äter krokodilen till middag?” frågade han.
”Gå ner till stranden av den stora, grågröna, flottiga Limpopofloden”, sa Kolokolo-fågeln. ”Den som är omgiven av feberträd. Där får du veta det.”
Nästa morgon packade elefantungen hundra skålpund bananer, de små röda, och hundra skålpund sockerrör, de långa lila, och sjutton meloner, de gröna, krispiga. Och så gav han sig iväg. Han åt meloner hela vägen och slängde skalen, för han kunde inte plocka upp dem igen.
Till slut kom han till stranden av den stora, grågröna, flottiga Limpopofloden. Han hade aldrig sett en krokodil förut. Så han visste inte hur den såg ut.
Han mötte en stor orm som låg lindad runt en sten. Det var den tvåfärgade pytonormen.
”Ursäkta”, sa elefantungen artigt. ”Har du sett en krokodil här i närheten?”
”Om jag har”, sa ormen. ”Vad vill du med den?”
”Jag vill fråga vad den äter till middag.”
Ormen tittade på honom med sina kloka ögon och sa ingenting.
Elefantungen gick vidare längs stranden. Han trampade på något som han trodde var en trästam. Men det var krokodilen. Den blinkade med ena ögat.
”Kom närmare, lille vän”, sa krokodilen. ”Varför frågar du om sådant?”
”Ursäkta”, sa elefantungen. ”Men har du sett en krokodil?”
”Det är jag”, sa krokodilen. Och den grät några krokodiltårar för att visa att den var en riktig krokodil. ”Kom närmare, så ska jag viska det till dig.”
Elefantungen böjde ner huvudet ända till krokodilens mun. Och krokodilen nappade tag i hans lilla näsa. Klapp.
”Jag tror”, sa krokodilen mellan tänderna, ”att jag ska retas lite med dig i dag.”
”Släpp mig!” sa elefantungen genom näsan. ”Det gör ont!”
Han satte sig på bakbenen och drog. Och krokodilen drog åt andra hållet. Och näsan började sträckas ut. Elefantungen spände sina fyra ben i marken och drog och drog. Och krokodilen piskade vattnet med svansen och drog och drog. Och näsan blev längre och längre.
Då kom den tvåfärgade pytonormen över stranden. Den lindade sig runt elefantungens bakben.
”Håll i”, sa den. ”Dra med!”
Elefantungen drog. Ormen drog. Krokodilen drog. Och till slut släppte krokodilen taget med ett plask, så att den for tillbaka ut i Limpopofloden och blev sur.
Elefantungen satt på stranden. Hans näsa var nu så lång att den räckte ända ner till marken. Den hängde och dinglade framför honom.
”Tack”, sa han till ormen. Sedan lindade han in sin näsa i svala bananblad och hängde ner den i floden, så att den kunde krympa igen.
Han väntade i tre dagar. Näsan krympte inte.
Då kom en fluga och satte sig på hans axel. Utan att tänka på det lyfte elefantungen sin långa näsa och slog bort flugan.
”Det kunde du inte förut”, sa ormen.
Elefantungen blev hungrig. Han sträckte ut sin långa näsa, tog en näve gräs, slog bort jorden från det mot benen och stoppade det i munnen.
”Det kunde du inte heller förut”, sa ormen.
Solen var varm. Elefantungen stack ner näsan i floden, sög den full med lera och sprutade upp en sval lerhatt på huvudet.
”Det kunde du inte heller förut”, sa ormen. ”Det är en snabel.”
Elefantungen gick hem igen, och han var mycket glad över sin snabel. Han plockade frukt från de höga träden. Han sprutade vatten på sig själv. Hans fastrar och farbröder tyckte att det var så smart att de allihop gick ner till den stora, grågröna, flottiga Limpopofloden för att få en snabel hos krokodilen. Och därför har alla elefanter en snabel i dag.
Elefantungen sover i natt, du, med sin långa snabel hoprullad under hakan som en liten hängmatta. Och nere vid Limpopofloden ligger krokodilen och tittar på stjärnorna och funderar på vad den ska äta till middag i morgon. God natt.
