Det var en gång en enhörning som hette Tussan, och hennes arbete var att strö drömglitter.
Hon bodde på en hög, rund kulle mitt i en stor skog, och varje natt, när månen kom upp, galopperade hon ut över trädtopparna. Hon sprang så lätt att hon inte nuddade bladen. Hennes man var silvervit, och varje gång hon skakade den föll det ett fint, glittrande stoft ur den. Det singlade ner genom grenarna och lade sig på alla som sov.
Glittret var gjort av månsken. Varje kväll stod Tussan på toppen av kullen och lät månen skina på sin man tills den var full av ljus. Och sedan sprang hon.
Ekorren fick glitter på svansen och drömde om hasselnötter. Koltrasten fick glitter på näbben och drömde om daggmaskar. Rådjurskalven fick glitter på öronen och drömde om att hoppa över bäcken.
En morgon, när Tussan kom hem till kullen, satt det en uggla i eken och tittade surt på henne.
”Varför får jag aldrig några drömmar?” sa ugglan.
Tussan förstod inte. ”Jag strör varje natt”, sa hon. ”Över hela skogen.”
”Precis”, sa ugglan. ”På natten. På natten är jag vaken. Jag sover på dagen. Och på dagen är du här på din kulle och vilar.”
Det stämde. Tussan hade aldrig tänkt på det. Ugglan sov på dagen. Fladdermössen sov på dagen, hängande upp och ner i den ihåliga eken. Grävlingen sov på dagen nere i sitt gryt. Räven låg hoprullad under granarna. Ingen av dem hade någonsin fått så mycket som ett korn drömglitter.
”Men på dagen finns det ingen måne”, sa Tussan.
Ugglan vred på huvudet och tittade upp. ”Är du säker?”
Tussan tittade upp. Solen var på väg upp över skogen, och himlen var ljusblå. Och där, lågt över trädtopparna i väster, hängde månen. Den var blek och halv, som en bit papper, men den var där.
”När månen blir mindre”, sa ugglan, ”går den upp sent och ner sent. Då hänger den på himlen hela morgonen. Den skiner inte så starkt. Men den skiner.”
Tussan ställde sig på toppen av kullen och vände manen mot den bleka månen. Det tog mycket längre tid än på natten. Men långsamt började manen glimma. Inte silvervitt. Svagt och blekt, som pärlemor.
Sedan sprang hon ut över skogen i morgonljuset.
Hon strödde över den ihåliga eken där fladdermössen hängde. Över grävlingens gryt. Över räven under granarna. Och till sist över ugglan, som redan hade slutit ögonen.
Ugglan drömde om möss. Det kunde man se på den lilla ryckningen i ena klon. Grävlingen drömde om sniglar. Fladdermössen drömde om nattfjärilar, och räven drömde inte om något särskilt, bara om att ligga i solen och ha det skönt.
Sedan dess har Tussan två rundor. En på natten, när månen är uppe och skogen sover. Och en på morgonen, de dagar när månen dröjer sig kvar, för alla dem som sover medan resten av skogen är vaken.
Ute i skogen är ugglan vaken nu och lyssnar efter möss, du. Hennes glitter får vänta till i morgon bitti. Men ditt är redan på väg. Tussan är ute över trädtopparna med manen full av månsken, och det första fina kornet singlar ner mot ditt fönster. God natt.
