Det var en gång en liten bläckfisk som hette Snurre. Han var rödbrun som en tegelsten, han hade två stora, gula ögon, och han var mycket stolt över dem. Han kunde se en räka gömma sig bakom en sten från andra sidan revet.
En dag simmade han bort till de mörka grottorna.
Alla sa att man inte skulle gå in där. Att det var för mörkt. Men Snurre hade ju sina bra ögon. Han tänkte att han nog skulle klara det.
Vid ingången fanns det lysande alger på väggarna, små blå prickar. Lite längre in blev de färre. Och sedan var de borta.
Det var mörkt. Alldeles mörkt. Snurre spärrade upp ögonen så att det nästan gjorde ont. Han kunde inte se sina egna armar.
”Är det någon här?” sa han. Han lät lite mindre stolt nu.
”Ja”, sa en liten röst precis bredvid honom. ”Jag.”
Snurre hoppade till och sprutade ut ett moln av bläck som han inte kunde se.
”Förlåt”, sa rösten. ”Jag ville inte skrämma dig. Jag heter Luma. Jag bor här.”
”Jag kan inte se dig.”
”Det kan inte jag heller”, sa Luma vänligt. ”Jag har inga ögon. Det har ingen av oss här nere. Vad skulle vi med dem till?”
Snurre visste inte vad han skulle säga om det. Han kände något kittla mot ena armen. En liten, glatt fisk.
”Hur hittar du då?”
”Jag känner vattnet”, sa Luma. ”Varje sten gör en liten våg när strömmen går förbi den. Varje vägg skjuter tillbaka vattnet på sitt eget sätt. Jag kan känna det längs sidorna. Som att höra med huden.”
”Det kan inte jag.”
”Nej. Men du kan något annat. Vill du se grottorna ändå? På mitt sätt?”
Snurre tvekade. Sedan lade han försiktigt spetsen av en arm mot Lumas sida. ”Okej.”
Luma simmade. Snurre följde efter med armen mot henne. Hon simmade långsamt och sa vad som fanns: ”Här svänger grottan åt vänster. Här är det en tröskel, lyft armarna. Här är taket lågt. Här är det en krabba. Den nyps inte, den är bara sur.”
Snurre märkte att han litade på henne. Allt var svart. Men varje gång hon sa ”lyft” fanns det en sten. Varje gång hon sa ”lågt” strök taket mot hans huvud.
Då stannade Luma tvärt.
”Det kommer en våg”, sa hon. ”En stor. Utifrån. Jag kan känna hur vattnet drar.”
Snurre kände det också nu. Ett sug. Som om havet drog in andan.
”Vad gör vi?”
”Vi går in i en ficka. Fort. Håll i mig.”
Hon simmade åt sidan, in i en springa i väggen där vattnet stod stilla. Snurre klämde sig in efter henne. Han höll fast i klippan med alla sina sugkoppar och med en arm om Luma.
Sedan kom vågen. Den brusade genom grottan. Sand och småsten virvlade förbi. Men inne i fickan rörde sig vattnet nästan inte.
Sedan var det över.
”Nu”, sa Luma. ”Nu kan vi simma ut. Strömmen går åt rätt håll.”
Hon ledde honom hela vägen. Till vänster, över tröskeln, under det låga taket, förbi den sura krabban. Och sedan, långt fram, de första blå prickarna av alger. Sedan fler. Sedan det grå ljuset från havet utanför.
Snurre kunde se igen. Han tittade ner på Luma. Hon var liten och blek, nästan genomskinlig, och hon hade inga ögon, bara slät hud där ögonen skulle ha varit.
”Du är vacker”, sa han, innan han hann tänka efter.
”Det vet jag inte”, sa Luma. ”Men tack. Du har snälla armar.”
Snurre skrattade. Han simmade hem genom revet, och han kunde se varenda räka och varenda sten. Men den kvällen, innan han somnade, slöt han ögonen och försökte känna vattnet. Han kunde känna strömmen vid en sten. Bara lite.
Blunda, du. Kan du känna täcket mot armarna? Kudden mot kinden? Du behöver inte se något nu. Du kan känna dig fram in i sömnen. God natt.
