Det var en gång en dinosaurie som hette Bronto. Han var en ung brontosaurie, han var lika lång som tre bussar, och hans huvud satt längst ut på en hals som var så lång att han ibland glömde vad han höll på med nere vid fötterna.
En morgon, medan han stod och åt blad från toppen av ett träd, hörde han ett ljud. Det kom nerifrån. Från klippväggen bakom träden.
Dripp. Dripp. Eko.
Bronto böjde ner halsen. Långt ner. Bakom några ormbunkar, i klippväggen, fanns det ett hål. En grotta.
Han kunde inte komma in.
Han försökte. Han stack in huvudet. Huvudet fick plats. Han stack in halsen. Halsen fick också plats, nästan hela vägen. Men sedan kom axlarna. Och axlarna på en brontosaurie är lika breda som ett hus.
Bronto stod med huvudet inne i grottan och resten av sig själv utanför, och han kunde inte se någonting alls, för det var mörkt där inne.
”Hallå?” sa han. Det ekade.
”Aj”, sa en röst. ”Inte så högt.”
Något sprang över hans nos. Det var litet och grönt och hade en lång svans. En ödla.
”Förlåt”, sa Bronto. ”Jag heter Bronto. Vem är du?”
”Kvist”, sa ödlan. ”Jag bor här. Vad gör ditt huvud i min grotta?”
”Jag ville titta på den”, sa Bronto. ”Men jag kan inte komma in. Jag är för stor.”
Kvist tittade på honom. Hon tittade ut förbi hans huvud, längs den långa halsen, där resten av Bronto försvann ut i dagsljuset.
”Ja”, sa hon. ”Det är du.”
Bronto suckade så att grottan surrade.
”Vad finns där inne?” frågade han.
Kvist funderade. ”Jag kan berätta det för dig”, sa hon. ”Om du håller dig stilla.”
Bronto höll sig stilla. Kvist sprang in i mörkret. Han kunde höra hennes små fötter.
”Just nu står jag vid en sjö”, ropade hon inifrån mörkret. ”Den är liten och alldeles stilla. Vattnet droppar ner i den från taket. Dripp. Det var det du hörde.”
”Hur ser den ut?”
”Svart. Men när det kommer in lite ljus kan man se stenarna på botten.”
Hon sprang längre in.
”Nu är jag vid väggen. Det finns stenar som hänger ner från taket. Långa och spetsiga, som tänder. Och några som växer upp från golvet. En del av dem möts på mitten.”
”Möts de?”
”Det tar tusen år”, sa Kvist. ”Säger min mormor.”
Hon sprang längre in. Bronto lyssnade.
”Och här”, sa Kvist, långt bort nu, ”här finns ett avtryck i stenen. Ett stort. Från en fot.”
Bronto höll andan. ”Vilken fot?”
Kvist kom springande tillbaka och satte sig på hans nos. ”En väldigt stor fot”, sa hon. ”Med fyra tår. Precis som dina.”
Bronto tittade på henne. Han kunde inte se sina egna fötter härifrån. Men han visste att han hade fyra tår.
”Har det varit någon som jag där inne?”
”En gång”, sa Kvist. ”För väldigt länge sedan. Innan grottan blev så liten. Eller innan ni blev så stora.”
Bronto drog ut huvudet ur grottan, långsamt, så att han inte skrapade sig mot taket. Han blinkade mot ljuset. Kvist satt fortfarande på hans nos.
”Kommer du tillbaka i morgon?” frågade hon.
”Om du vill berätta mer”, sa Bronto.
Den kvällen lade han sig ner vid klippväggen, med huvudet precis vid grottöppningen. Inifrån mörkret kunde han höra det droppa. Dripp. Dripp. Och en liten röst som sa god natt.
Inne i en liten grotta, du, växer stenarna en pytteliten bit i natt. Utanför ligger en stor dinosaurie med huvudet vid dörren och lyssnar. Snart sover han. God natt.
