Det var en gång en flicka som hette Astrid, och hon hade sommarlov hos sin mormor och morfar tillsammans med sin bästa vän, Frans.
Mormor och morfar bodde på landet, i ett gult hus med en trädgård som gick ända ner till en å. Och en bit längre ner längs ån, där den rann under en gammal bro, låg en vattenkvarn. Den var byggd av rött tegel och hade halmtak, och på sidan satt ett stort hjul av trä, högre än huset.
Hjulet snurrade inte. Det hade inte snurrat så länge Astrid kunde minnas.
”Den är gammal”, hade morfar sagt. ”Men den är inte färdig.”
Det förstod hon inte. Men hon ville gärna se den.
En varm morgon i juli fick de gå dit. Mormor hade gjort matsäck, och Frans hade en flaska saft i ryggsäcken. Morfar följde med. Han hade en stor rostig nyckel i fickan och sa inte vad den var till.
Stigen gick längs ån. Där växte gula svärdsliljor och höga lila blommor vid vattnet, och trollsländor flög fram och tillbaka över ytan, blå och gröna. Frans försökte fånga en med händerna. Det gick inte.
Vid kvarnen stannade morfar. Han pekade på ett staket av trä som gick längs vattnet, där ån rann in i en smal ränna mot hjulet.
”Det här är regeln”, sa han. ”Ni går aldrig på andra sidan staketet. Aldrig. Vattnet ser lugnt ut, men i rännan rinner det fort och djupt. Det är det som ska driva hjulet. Så ni stannar på den här sidan.”
De nickade. De satte sig på en bänk vid staketet med matsäcken.
Och då såg Astrid det.
En blixt. Ljusblå, så klar och stark att det nästan gjorde ont i ögonen. Den sköt över vattnet precis framför dem, lågt och snabbt, som en blå gnista. Och sedan var den borta.
”Vad var det?” sa Frans.
”En skatt”, sa Astrid. ”Den glänste.”
Morfar log. ”Sitt kvar”, viskade han. ”Alldeles stilla. Då kommer den igen.”
De satt stilla. Länge. Astrid hade en leverpastejsmörgås i handen och glömde att äta den.
Och så kom den. Den landade på en gren som hängde ut över ån, precis på andra sidan staketet. Det var en liten fågel. Inte större än en sparv. Men den var blå på ryggen, så blå att den såg ut som något ur en saga, och orange på magen, och den hade en lång spetsig näbb som var nästan lika lång som resten av huvudet.
”En kungsfiskare”, viskade morfar. ”Den har bo i slänten längre ner. En lång tunnel in i jorden, som den har grävt med näbben.”
Kungsfiskaren satt alldeles stilla och tittade ner i vattnet. Sedan dök den plötsligt. Plask. Den var under. Och ett ögonblick senare kom den upp igen och var tillbaka på grenen och skakade av sig vattnet så att det stänkte.
Sedan flög den. En blå blixt nedför ån. Borta.
Frans var alldeles röd i ansiktet. ”Den var så blå”, sa han.
”Det är den för att ljuset kastas tillbaka från fjädrarna på ett särskilt sätt”, sa morfar. ”Som i en såpbubbla. Fjädrarna är faktiskt inte blå inuti. Det är ljuset som gör färgen.”
Sedan reste han sig och tog upp den stora rostiga nyckeln ur fickan.
”Och nu”, sa han. ”Den andra skatten.”
Han låste upp dörren till kvarnen.
Därinne var det svalt och halvmörkt, och det luktade trä och gammalt mjöl. Det fanns trappor och bjälkar och stora trätrattar, och mitt i rummet låg två runda stenar ovanpå varandra, var och en så stor som ett bord.
”Kvarnstenarna”, sa morfar. ”Den översta snurrar. Den nedersta ligger still. Säden kommer in i mitten och mals till mjöl mellan dem.”
”Men hjulet snurrar ju inte”, sa Astrid.
”Inte än”, sa morfar.
Han gick fram till ett stort handtag på väggen. Han förklarade att det öppnade en lucka ute i rännan, så att vattnet kunde rinna ner på hjulet. Han sa att barnen skulle stå vid dörren, där han kunde se dem. Och sedan drog han.
Utanför började det dåna och brusa. Vattnet vräkte ner över hjulet. Och hjulet, det stora gamla hjulet av trä, började snurra. Långsamt, knirkande. Sedan fortare. Inne i kvarnen började bjälkarna röra sig. Kugghjul av trä grep i varandra. Och den översta kvarnstenen började snurra runt.
”Den funkar!” ropade Frans över larmet.
”Första söndagen i varje sommarmånad maler vi mjöl här”, sa morfar. ”Jag och några andra från byn som sköter kvarnen. Det är i dag. Snart kommer det folk. Vill ni hjälpa till?”
Det ville de. Hela eftermiddagen hjälpte de till. Frans hällde säd i tratten med en liten skopa. Astrid höll säcken där mjölet kom ut, varmt och fint och vitt. Folk kom från byn och tittade. Några köpte en påse mjöl att ta med hem.
På kvällen gräddade mormor pannkakor av mjölet från kvarnen. Frans åt sju. Astrid åt fem och tänkte på den blå blixten.
”Vilken skatt var bäst?” frågade mormor.
”Den blå”, sa Astrid.
”Den som snurrade”, sa Frans.
Nere vid ån står den gamla kvarnen stilla och mörk igen nu, med sitt stora hjul droppande i månskenet, och inne i slänten en bit längre ner sitter en kungsfiskare längst in i sin långa tunnel med näbben gömd i fjädrarna. Om en månad snurrar hjulet igen. God natt.
