Det var en gång en flicka som hette Sofie. Hon hade precis fyllt tre, och i går hade hon varit störst på småbarnsavdelningen. Och nu var det hennes första dag på den stora förskolan, och där var hon minst.
Det kunde hon känna med en gång.
Barnen på den stora förskolan var stora. Några av dem var fem och ett halvt. De sprang fort och ropade högt, och en av dem kunde stå på händerna. Toaletten var hög. Krokarna var höga. Till och med stolarna var högre än Sofie var van vid, så att hennes fötter dinglade när hon satt.
”Jag når inte”, sa hon till mamma vid krokarna.
Mamma lyfte upp henne så att hon kunde hänga upp sin jacka. ”Det gör du snart”, sa hon.
Pedagogen hette Lis. Hon var lång och hade en röst som var mörkare än de flesta vuxnas, och hon pratade långsamt.
”Sofie”, sa hon. ”Jag har ett uppdrag åt dig. Kan du hjälpa mig?”
Sofie tittade upp på henne.
”Varje dag efter lunch ska fiskarna matas”, sa Lis. Hon pekade på ett akvarium i hörnet. Där simmade fem små orange fiskar runt mellan några gröna växter. ”Det är ett väldigt viktigt jobb. Man får bara ge dem en nypa. Annars får de ont i magen. Kan du det?”
Sofie nickade. Hon hade matat ankor med pappa. Hon visste vad en nypa var.
På förmiddagen var det svårt. Mamma gick. Det var bestämt, men det var ändå svårt. Sofie grät lite i Lis knä, och Lis satt stilla och väntade tills det hade gått över.
Sedan åt de lunch. Sofie åt sin smörgås med leverpastej medan de stora barnen pratade om något hon inte förstod.
Sedan sa Lis: ”Sofie. Fiskarna.”
Sofie gick fram till akvariet. Det var också högt. Hon nådde inte locket.
Lis kom med en liten pall. Den var vit och hade två steg. ”Den är din”, sa hon. ”Den står här. Den är din.”
Sofie klättrade upp. Hon nådde precis. Lis lyfte på locket, och Sofie tog en liten nypa foder från burken, mellan tummen och pekfingret, och strödde det på vattnet.
Fiskarna kom direkt. De simmade upp mot ytan och öppnade munnen och åt prickarna, en efter en.
Bakom Sofie var det någon som tittade.
Det var en flicka på fem och ett halvt. Flickan som kunde stå på händerna. Hon hette Malou.
”Får jag se?” sa Malou.
Sofie nickade. Malou kom fram och ställde sig bredvid pallen. Hon var precis lång nog för att kunna se ner i akvariet utan att stå på något.
”Den där heter Gullan”, sa Malou och pekade. ”Den är snabbast. Och den där heter Prinsessan.”
”Varför då?”
”För att hon har en krona”, sa Malou. ”Titta på fenan.”
Sofie tittade. En av fiskarna hade en liten vit fläck på ryggfenan, med tre små uddar. Det såg faktiskt ut som en krona.
”Får jag mata i morgon?” frågade Malou.
Sofie tänkte. ”Det är mitt jobb”, sa hon. ”Men du får hålla locket.”
Malou tänkte också. ”Okej”, sa hon.
När mamma kom på eftermiddagen stod Sofie vid akvariet igen. Hon stod på sin pall och tittade på fiskarna.
”Hur gick det?” sa mamma.
”Jag har ett jobb”, sa Sofie. ”Och en pall. Och Prinsessan har en krona.”
I bilen somnade hon innan de hade kommit ut från parkeringen.
På kvällen, när hon blev nattad, frågade hon: ”Mamma? Får fiskarna mat i natt?”
”Nej”, sa mamma. ”De sover. De får mat igen i morgon efter lunch.”
”Av mig”, sa Sofie.
”Av dig”, sa mamma.
Simmar det små orange fiskar i dina tankar, du? De sover nu, mellan de gröna växterna. Gullan och Prinsessan. I morgon efter lunch får de mat. God natt.
