Det var en gång två syskon som hette Sölve och Vanja, och deras morfar hade en hemlighet i skogen.
Han berättade den en kväll i juli, när de satt på trappan framför hans hus och åt jordgubbar. Sölve var nio och Vanja var sju, och de skulle bo hos morfar Svante en hel vecka medan mamma och pappa jobbade.
”När jag var i er ålder”, sa morfar, ”bodde jag här i huset. Och ute i skogen byggde jag en koja. Den låg på ett ställe som ingen annan kände till. Min bästa vän och jag var där varenda dag en hel sommar.”
”Står den kvar?” frågade Vanja.
”Det tror jag inte”, sa morfar. ”Det är över sextio år sedan. Men stället finns nog kvar. Vill ni se det?”
Nästa morgon gick de ut i skogen. Morfar gick först med sin käpp, längs en stig mellan höga bokar, förbi en mosse och över en liten bäck på två stenar. Han gick långsamt och tittade sig omkring, och ett par gånger stannade han och såg tveksam ut.
”Den gamla eken”, sa han. ”Det var den vi gick efter. Den hade en gren som stack ut som en arm.”
De hittade den. Den var enorm och knotig, och den hade en gren som stack rakt ut åt sidan, tjock som en tunna. Bakom eken sluttade marken ner i en liten sänka, gömd av hasselbuskar.
Och nere i sänkan låg en hög gamla grå grenar, lutade mot en kullfallen stam. De var mörka och mjuka av ålder och täckta av mossa. Men man kunde se att de en gång hade stått i en rad. Att någon hade lagt dem där.
Morfar stod länge och tittade.
”Det var den”, sa han till slut. ”Det var vår koja.”
”Kan vi bygga den igen?” frågade Sölve.
Morfar funderade. ”Vi kan försöka”, sa han. ”Men först ska vi fråga om vi får. Skogen tillhör någon. Och det finns regler.”
På eftermiddagen cyklade de bort till skogvaktaren, Sten. Han bodde i ett rött hus i slutet av skogsvägen. Han kände morfar väl. Han sa ja, de fick gärna bygga en koja i sänkan, men på tre villkor.
”Ni använder bara grenar som redan ligger på marken”, sa han. ”Ni sågar inte i levande träd, och ni bryter inte av grenar från dem. Och ingen eld. Inte en enda tändsticka.”
”Och när vi inte ska använda den längre?” frågade Vanja.
”Då får den ligga kvar”, sa Sten. ”Den blir jord igen av sig själv. Och så bor det skalbaggar i den.”
De började nästa dag. Först krattade de bort löven ur sänkan. Sedan gick de på jakt efter grenar. Det var tyngre än det lät. De långa raka grenarna låg inte bara och väntade. De fick gå långt runt i skogen och släpa tillbaka dem, två och två, och morfar sa att de skulle bära dem upprätt så att de inte slog varandra i huvudet.
Morfar visade hur man gjorde. Först en lång tjock gren, lagd snett från marken upp mot den kullfallna stammen. Det var ryggraden. Sedan många grenar på båda sidor, tätt ihop, som revbenen på en fisk. Sedan kvistar och granris ovanpå, och till sist ett tjockt lager torra löv och mossa.
Det tog tre dagar. Den tredje dagen stod den där. En låg, lång koja av grenar, formad som en triangel, med en öppning i ena änden och plats för tre personer om de låg tätt.
Sölve kröp in först. Det var mörkt och varmt därinne och luktade jord och löv.
”Kan vi sova här?” ropade han ut genom öppningen.
Morfar tittade upp mot himlen. ”Om det inte regnar”, sa han. ”Och om jag sover här också.”
Det regnade inte. På fredagskvällen gick de ut i skogen med sovsäckar och liggunderlag och en kanna varm choklad och en ficklampa var. Morfar hade också med sig en liten radio, så att han kunde höra väderprognosen. Och så kröp de in i kojan och lade sig, Vanja i mitten.
Skogen var annorlunda på natten. Den var inte tyst. Det fanns ljud överallt. Ett knäpp i en gren. Ett prassel i löven. En uggla, långt borta.
Och sedan ett ljud de aldrig hade hört förut. Ett kort, hest skall. Och ett till.
”En hund!” viskade Vanja.
”Det är ett rådjur”, sa morfar lågt. ”En råget som skäller. Det gör de när de har hört något de inte tycker om. Den har nog känt lukten av oss. Den är inte farlig.”
Den skällde några gånger till, längre bort. Sedan blev det tyst.
”Hörde du det också när du var liten?” viskade Sölve.
”Varenda kväll”, sa morfar. ”Jag trodde också att det var en hund första gången.”
De låg och tittade upp mellan grenarna. På ett ställe fanns ett litet hål, och genom det kunde man se en enda stjärna.
”Fanns det ett hål då också?” frågade Vanja.
”Precis där”, sa morfar.
På morgonen var deras sovsäckar fuktiga av dagg, och Sölve hade en skalbagge i håret. De gick hem och åt havregrynsgröt i morfars kök.
Kojan ligger i sänkan bakom den gamla eken nu, gömd bakom hasselbuskarna. Det är ingen därinne i natt. Bara en skalbagge eller två, och ett litet hål i taket med en stjärna i. Och ute bland bokarna går ett rådjur förbi och nosar efter om någon är hemma. God natt.
